Till Balen & Tillbaks

”Men va?! Vad är det här för bilder? Var är du, vad GÖR du?!”

Facebookuppdateringen på mig i rosa balklänning med Aoibheann’s Pink Ties logga i bakgrunden har fått telefonen att gå varm. Och jag får förklara mig. Så som man måste när man gjort något i hemlighet och som sedan blir offentligt.

Att mina [kri: gare]-mössor och rosa slipsar hjälper familjer på Irland, där barnen drabbats av cancer, har mången koll på. Men vad i princip ingen hade koll på, var att jag – med stort hemlighetsmakeri, blivit inbjuden till den årliga välgörenhetsbal som Aoibheann’s Pink Tie arrangerar varje år.

Det var den makalöst driftiga kvinnan Ruth Farrell Gilhool, som är nära vän till Jimmy Norman och aktiv i organisationen, som ville överraska sin vän, grundare till organisationen tillika far till Aoibheann som förlorade sin kamp mot cancern bara åtta år gammal.

Och vilken överraskning det blev sen! Jag landade i Dublin fredag förmiddag, mycket nöjd med mig själv, eftersom jag allt som oftast bara sniffar runt i mina egna domäner. Bara att ta mig igenom hela incheckningskonkarongen med humöret i behåll och alla saker på plats var en seger. Väl mottagen av den färgstarka kvinnan Ruth -som i hallen för ankommande stod med en rosa t-shirt med Aoibheann’s Pink Ties tryck på, tog vi en kopp kaffe och pratade som om vi känt varandra för evigt. Och hela resan skulle präglas av denna enorma, nästan obeskrivliga hjärtevärme.

Som om det inte vore nog med att lura skjortan av hela organisationen och dess grundare, hade Ruth även planer för mig. –Vi ska ta en liten sväng, sa hon finurligt, så det vara bara till att packa in sig i hennes lilla bil och hänga med. Efter nära två timmar i bilen med fantastiska samtal, stannade Ruth. – Du måste få smaka på riktig ”fish and chips”! Sa hon hurtigt och trots att jag nu var tämligen mör till både sinne och kropp, hann jag tänka att det kanske kunde vara lite i knasigaste laget att åka bil i två timmar för det. Och plötsligt står en kvinna framför mig. Hon har ett rart ansikte och ser på mig med en sådan påtaglig kärlek och tacksamhet. I handen håller hon en liten trasdocka. Det tar några sekunder. Sedan ramlar bitarna på plats.

För ett halvår sedan, frågade Ruth mig om jag kunde tänka mig att göra något speciellt för en kvinna som förlorat sin 14 månader gamla dotter Enya i cancer. Nämligen att sy en trasdocka till henne av lilla Enyas bäbiskläder. En docka som skulle få ta fram minnet av den lilla, ut ur garderoben och fram i ljuset. Jag tackade mycket ödmjukt ja till detta otroligt hedersamma uppdrag. I månader brottades jag med detta uppdrag. Inte för att det var praktiskt svårt, men för att det var en känslosam process. Att sätta saxen i dessa små vita sparkbyxor med rosa älvor på, som hade tydliga märken där små små fötter hade slitit på tyget. Det var en process med många tårar, djup respekt och stor ödmjukhet. Och nu stod hon här. Mandy Walsh, denna modiga kvinna som skickat sin flickas kläder i ett brunt kuvert över Nordsjön. Nu stod hon här och höll i sin lilla ”Ängla-Docka” och kärleken och tacksamheten från henne vällde över mig!

Det blev ett mycket känslosamt möte, med djupa samtal, många kramar och tårar. Och fish and chips. Väl på hotellet -ofattbart trött, men oerhört tacksam och full av kärlek, tänkte jag på dagen, på Jimmy och på det jag ofta brukar säga; Vad man ger är vad man får… Jo, jag tackar ja!

Jag ska inte påstå att jag hade hämtat mig från ”Ruth-upplevelsen” när jag stapplade ner till frukosten på lördag morgon. Och det tog inte lång stund innan en kvinna i personalen som förstått att jag var från Sverige och stod som ”Hemlig Gäst” gärna ville prata lite. När hon fick bekräftat att jag var influgen för den stora balen, tog hon mig försiktigt vid armen och ledde mig genom en stor hall.

– Jag skulle känna mig hedrad att få visa dig balsalen, sa hon och öppnade dörrarna till en absolut helt magisk sal.

En sal dukad för tvåhundra gäster, där stolarna var klädda i vitt siden med krämfärgade mönster. Stora runda bord med vita dukar och på vart och ett, en och en halv meter höga rosa bordsdekorationer med fjärilar och belysning i. Medan jag kände hur gåshuden letade sig upp från knäna, över armarna och ut på käkbenen, förklarade den vänliga och väldigt stolta kvinnan att även ljuset i taket var rosa ikväll och att man också belyser fasaden på byggnaden i rosa denna afton. Detta slott Dunboyne Castle. I Aoibheann’s hemstad. Medan jag försökte samla mig och tacka för privilegiet, sa hon att hon gärna gav mig en stund och gick ut.

Minnet av timmarna fram till balen är som inbäddade i ett rosa skimmer. Jag var verkligen här! Det var nu det skulle ske! Jag skulle äntligen få träffa min nya vän Jimmy Norman. Se honom i ögonen och tacka för allt som de faktiskt gett mig.

Klockan åtta samma kväll stod jag i kulisserna och väntade på klartecken. I min rosa trasklänning, som jag sytt av samma tyg som de rosa slipsarna av och av varenda rosa lilla trasa jag kunnat hitta i mina gömmor, stod jag och kikade på alla gäster som svassade förbi i sina fantastiska klänningar och rosa slipsar, inkomna från hela landet. Så kom meddelandet från Ruth. Det var dags!

Då det hela var lite försenat och köket hade fullt sjå med att få ut mat, kunde jag relativt obemärkt slingra mig in i den surriga salen och hitta till mitt bord där Ruth och hennes man hållit min stol. På behörigt avstånd från Jimmys bord framme vid scenen. Plötsligt såg Ruth att Jimmy gick runt till alla bord – gentleman som han är, och hälsade alla välkomna och tackade för att de kommit, varpå det var för mig att slingra mig ut samma väg som jag kommit. Det kunde inte fallera nu!

Väl åter på plats och med efterrätten utburen, var det dags för auktion och ännu hade det inte blivit något riktigt klockrent tillfälle att avslöja överraskningen. Konstnärer och företag från hela Irland hade skänkt fantastiska gåvor där alla inrop gick oavkortat till välgörenheten. Så också en av mina numrerade slipsar, visade det sig. Så långt hade ingen upptäckt min närvaro, även om bordsgrannen nog undrade vad jag var för en filur som inte riktigt hängde med på alla skämt. Då det var dags för slipsen, denna rosa Rag Tie som vuxit fram under mina händer här i ateljén i Munktorp, kände jag pulsen stiga ordentligt. Men Jimmy verkade inte riktigt nöjd med hur slipsen presenterades och gick således fram och gjorde presentationen själv. Han berättade stolt hur denna kvinna från Sverige gjort dessa slipsar för hand i en specialutgåva och hur fantastiskt hantverk det var och den djupare betydelse den hade med sina raggiga och råa kanter. – THIS is the REAL Aoibheann’s Pink Tie! Hörde jag honom avsluta när mina tårar rann sakta ner för kinderna. Och i ögonvrån såg jag hur Ruth gick mot scenen och tog mikrofonen. – Ja… Jimmy. började hon. Nog är hon speciell allt, Cajsa från Sverige. Hon har nämligen flugit hit.
Hon är här Jimmy.

Jag ska erkänna för dig, att tårarna rinner på mig i skrivande stund. Det är mycket svårt, för att inte säga synnerligen omöjligt att beskriva den känslan jag hade när jag gick mot scenen, denna lördag den 26 Mars 2016 i stora salen på Dunboyne Castle.
Människornas jubel, Jimmys blick. Det var en sådan energi i denna sal i denna stund, då varenda själ sjöd av fullständig glädje och kärlek. Aldrig någonsin har jag varit ens i närheten av något liknande. Det var faktiskt magiskt!

Efter långa och varma kramar, torkade tårar och uttonande jubel, fick säga det jag så länge känt.

”Ingen har ifrågasatt mitt val av välgörenhet. Såklart! Aoibheann’s Pink Tie är ju en sådan enastående och ovanlig organisation. Men jag får ofta frågan om mitt personliga och emotionella band till Er. Och var jag får min passion ifrån. En journalist frågade mig om jag inte var rädd att skrämma Er med mitt passionerade sätt och om irländarna inte undrade vad jag var för en egentligen. En svensk kvinna som poppar upp från ingenstans och gör denna insats…

Men det hela är ganska simpelt. Jag har aldrig varit tvungen att gå igenom det ofattbara och outhärdliga i att förlora ett barn i cancer. Men en gång, var jag ett barn som förlorade allt. Och om det inte varit för dem som går in och hjälper andra människor, när ingen bett dem, utan för att det känns rätt, hade jag inte stått här idag. Jag hade inte varit hälften av den person jag är idag, om det inte varit för dem.

Och jag var övertygad om att jag aldrig kunde ge tillbaka. Jag trodde att jag var för trasig. Men Ni alla här, som är familjen Aoibheann’s Pink Tie, har tagit emot mig med öppna armar, och jag har insett att jag visst kan ge tillbaka. Och jag inser, att jag nu är en av dem som klivit in och gör saker för andra, när ingen bett mig – utan för att det känns rätt…”

Här avbryts jag av spontana applåder och jag ser hur människor sitter med sina vita tygservetter i ansiktet, några håller varandras händer. Jag vet inte vad mer jag kunnat säga, men jag lyckas klämma fram ett ”Tack. Tack så mycket…”

Sedan är det lite suddigt faktiskt då det var så mycket känslor i omlopp. Men jag ser till att Jimmy Norman och hans medgrundare Mich Rochford får de guldslipsar jag sytt, eftersom det gyllene bandet symboliserar barndomscancer. Och modig nog – eller tokig, var jag, som gav dem svensk whiskey!

Hela denna resa har från början till slut genomsyrats av kärlek och tacksamhet. Och det är så uppenbart, att människor som genomgått trauma, eller står någon väldigt nära som genomgått trauma, mister sitt filter. Filtret som gör att man tämligen oberörd kan prata väder och vind till vardags och som gör att man är lite bekvämt ”lagom” när man socialiserar. Och kanske är det just därför, som jag sällan känt mig så hemma och så avslappnad som jag gjorde i sällskap av familjen som är Aoibheann’s Pink Tie.

Och slipsen? Den ropades in för drygt 2000 kronor.

Cajsa Boussard

KAJLiSart SWEDEN