På Uppsala Universitetssjukhus vaktades Emma dygnet runt. Polisen kände att det fanns en hotbild mot Emma medan hon var nedsövd. Men när polisen fick klarhet kring vem som kunde ha utfört dådet övergick vaktandet för att se till att inga obehöriga personer kunde ta sig in till Emma.
Många ville besöka Emma, men fick inte.

Det var hårda restriktioner på sjukhuset. Fem sjuksköterskor fick bara vårda Emma tillsammans med en speciell läkare.
– Var han ledig, fick de ringa upp honom så han kom förbi på sin lediga tid, berättar sambon.

Efter sjukhusvistelsen fick Emma och sambon tillbringa tiden på ett pensionat för att hålla Emma avskärmad från media.
Det fanns TV, men bara med DVD.
– Jag kunde inte kolla på film, jag var så trött och somnade varje gång.
Hela tiden fanns en polis bredvid och när Emma ville vara i det allmänna utrymmet på pensionatet gick en vakt från Securitas före för att se till att inga tidningar fanns framme eller att någon TV fanns påslagen.
Allt för att undvika att något skulle ge Emma intryck till ett framtida vittnesmål.

Kändes inte konstigt att allt skärmades av?
– Speciellt för mig som inte visste varför allting var borta. Hade jag fått förklarat för mig att det hade hjälpt i en framtida rättegång, så hade det varit lättare att förstå.
– Jag var jättesur på dem när de inte sa någonting vad som hänt och var barnen fanns.
– På pensionatet sa jag till polisen, att ibland känns det som att jag är häktad, berättar Emma.

I mitten av april fick Emma och sambon åka till ett skyddat boende på hemlig ort. Samtidigt fick Emma reda på vad som hänt barnen – och förstod vad som hänt.
- Första gången jag fick reda på vad som hänt barnen var första april. Jag trodde det var ett aprilskämt.
– Jag visste vad det var för dag “att man får luras idag”. Mina tankar var att de skämtade med mig, säger Emma.

– På ett sätt tog du in det när vi berättade det för dig i Uppsala. Du blev jättesur och blev orolig i kroppen, berättar sambon.
– Det var riktigt jobbigt för oss som var omkring Emma. Eftersom hon inte tog in det som en “frisk människa” skulle göra, så var vi tvungna att berätta det om och om igen - att Max och Saga inte fanns längre, att de var borta.

Familjen försökte förklara att barnen var hos “mormor Kajsa”, Emmas pappas framlidna mormor.
Saga hade en sjukdom och fick dropp nattetid.
– Min tanke då var att mormor Kajsa kan ju inte droppet, Sagas dropp, förklarar Emma.
Sedan kom Emma ihåg att Kajsa var död och började förstå lite.

Till slut fick man förklara för Emma att hon varit med om ett brott och att barnen inte klarade sig.
– Tanken var... vad hade barnen med brottet att göra? Eftersom att jag hade varit med om ett brott så förstod jag inte varför barnen kom in i det hela. Hade jag glömt ge dem mat?. 



De anhöriga försökte se hur Emma mådde. 
Sambon berättar ett klart minne från de första vår-dagarna. Emma ville hela tiden upp ur sjuksängen.
– Vi placerade henne i rullstol och körde henne till fönstret och öppnade upp fönstret.
– Det första hon säger när solen och vårluften slår mot ansiktet är “glass”.

Familjen fixade fram glass till Emma.
– Hon tog ner hela skeden med glass och tryckte in munnen och utbrast: - Mmm, jättegott!



Det måste ha varit härligt med ljuspunkter i allt tråkigt och sorg.
– Absolut. Man såg ett hopp i Emma, att hon kommer bli bättre. Det var det som fick igång oss att Emma skulle må bra, säger sambon.
– Alla har sagt att jag är envis. På något sätt hade jag den envisheten kvar. Jag ska klara det här, säger Emma.
– Det var sånt vi pratade med Emma om, att hon var så envis. Hon försökte gå, trots att hon inte kunde, men hon skulle prompt testa, förklarar sambon.

– Något som har varit bra för min del, har varit att Emma återhämtat sig så fort och så starkt. Femton slag i huvudet och hon sitter här idag. Det har känts så bra, inte minst för att komma vidare själv.

Efter en sån här händelse. Hur klarar man rutinerna?
– På nåt sätt, sitter rutinerna djupt. Man har varit mamma i fyra år. Man är hungrig klockan tolv, sju och sex. Ändå finns de kvar någonstans.
– Jag tror det är viktigt att man återupptar rutinerna för att komma tillbaka till vardagen. Att komma tillbaka till livet.
– Det är något att hålla sig fast vid när något känns jobbigt. De är kvar där djupt inne, förklarar Emma.
– Vi hade ju speciella rutiner med Sagas dropp. Det sitter kvar. Den tiden man ska koppla droppet får man gå till graven i stället.
– Ett tag var det att Emma vaknade vid fyra-tiden. Det var då man gick upp för att koppla om Sagas dropp. Det var ju varje natt, berättar sambon.
– Det blev så att jag vaknade vid den tiden i alla fall, säger Emma.


Emma och sambon har planerat att åka bort, även då finns mammakänslorna kvar.
– Barnen då? Vem ska ta hand om graven? Jag vet att när vi är borta så kommer jag undra hur det är med graven. Jag får se till att någon har hand om graven, i stället för att be någon vara barnvakt, berättar Emma.
– Det är en slags rutin. Alltid när vi åkte bort förut, behövde vi barnvakt. Det behöver jag fortfarande för att känna tryggheten när jag är borta.
– På ett sätt är barnen levande fortfarande, förklarar sambon.


Huset en glädje för barnen

Barnen var förtjusta i huset på Verktygsgatan. När de berättade att de skulle flytta till hus blev Max överlycklig, han berättade för alla att de skulle flytta.
– Han började redan i november fråga om när vi skulle flytta till det nya stora huset och att huset hade lekpark, berättar sambon.
Emma, sambon och Max åkte till huset för att välja tapeter och Max ville välja rum. Han ville ha det vänstra rummet, för där fanns de blåa tapeterna.
Men då man var tvungen att koppla om droppet hos Saga på nätterna, visade det sig det rummet var bättre lämpat för Saga.
– Vi var lite taktiska, vi tapetserade det som skulle ha varit Sagas rum blått, berättar sambon.
Det tog en vecka innan Max började undra:
– Skulle inte jag ha det där rummet?

Sambon berättar: 

– Men då sa vi, det där rummet är ju blått och då nickade han instämmande.

– Han var väldigt lätt ha och göra med, berättar Emma.
– När vi flyttade fick han åka lastbil dit, sen kröp han ner i en flyttkartong, ler Emma.
– Jag kommer ihåg en gång när jag hade varit och hämtat Max på dagis. Då hade han gjort ett armband till Saga. När vi kom hem så gav han det till Saga och satte det på hennes arm. Men Saga tittade på det och kastade det. Jag tyckte så synd om Max så jag tog på mig det och förklarade att han varit snäll men att Saga kanske ville ha det senare. Då tittade han på mig, rynkade ögonbrynen och tog av mig armbandet och sa att “Nej, det är faktiskt Sagas”.
– Han var jämt beskyddande över Saga och Emma. Det räckte att vi busade i soffan så var han där och sa “rör inte min mamma”. Tyvärr, eller så är det nog så det hänt den 17 mars, berättar sambon.

I hallen har teknikerna noterat att Max följt Emma genom hela hallen, vilket förbryllat.
– Vi har tänkt och rensonerat att Max försvann som en hjälte, förklarar sambon.
– Han var så när han levde och så när han dog, säger Emma.


Under rättegången hade Emma med sig Max leksak, “Spindelmannen” och Sagas älsklingsnapp, som symboler för barnen.
– Jag har ju fått frågan varför jag pratar om Max så mycket, men han fanns ju med oss i fyra år. Det finns mer muntliga minnen av honom. Saga finns det så mycket minnen av, men det är svårare att berätta för andra, säger Emma.

När Saga hittades hade hon sin nappflaska liggandes bredvid sig.

– Det var hennes trygghet. Hon fick bara äta 400 ml välling om dagen på grund av sjukdomen. Men hon var nöjd med det. Det känns jätteskönt att hon hade sin trygghet vid sig trots allt det hemska, säger Emma.
– Hon hade ju lärt sig sjunga. Hon gick runt och sjöng “Lilla snigel, akta dig, akta dig...”.


Sambon berättar ett minne av när de hade flyttat in.
– Saga satt ute på grusgången och lekte med stenarna på garageinfarten. Sen försvann hon. Då ropade jag efter henne. Det tog några sekunder, så tittade hon fram och sa “Hej, hej”.
– Hon älskade sanden där. På många nyhetsbilder ser man en spade, det var hon som lagt den där, berättar Emma.


– Det finns många minnen och historier som är härliga. Det är så här vi vill minnas barnen, men det gör saknaden enormt stor, den kommer att vara det väldigt länge, berättar sambon.
– Vi vet att de är borta, men de finns runt oss hela tiden, säger sambon.



Emma Jangestig och hennes sambo kommer tillsammans med familj och vänner att minnas Max och Saga med glada och ljusa minnen.

Efter den 17 mars blev det röda huset på Verktygsgatan som en symbol och minnesplats. Vänner, anhöriga och bara berörda lämnade ljus, blommor och leksaker framför huset.
För Emma och sambon blev det en plats att gå till för att ge barnen saker de fick innan de lämnade jordelivet.

– En gång hade Emma köpt ett helt paket med smörgåsrån att ställa utanför huset. Jag frågade om hon verkligen behövde ställa dit hela paketet. Emma svarade att Saga måste ha mycket smörgåsrån där hon är nu...
– Jag tyckte att fåglarna skulle ta det och sprida ut alltihop, förklarar sambon.
– Nä, fåglarna tog det och flög upp med det till Saga, skrattar Emma.

När barnen fyllde år gick de och tände ljus och på midsommarafton gjordes det kransar till barnen.
– Man kan ge så mycket, även om de inte finns, säger sambon.




Sambon började diskutera tyskan med Emmas pappa Roland, redan på morgonen den 18 mars. Han funderade på vem som skulle kunna ha gjort det. Men det kändes långsökt.
– Det var så långt emellan men ingen hotbild, säger sambon.
– När polisen ringde mig och ville prata om (tyskan) så tänkte jag... nej, det är ett långskott.
– Nånstans fanns en spärr inom mig som sa att det här inte får vara sant. Jag ville inte ha dragit in någon i mitt forna liv, till mig och Emma som skulle ha gjort det här.
– Jag tog på mig mycket skuld. Det skulle vara mitt fel att det hade hänt. Men jag började tänka rationellt och insåg att jag inte kunde ta på mig någon annan persons handlingar, förklarar sambon.
– När polisen börjar berätta om att tyskan varit i Arboga flertalet gånger och skrivit om mig i min dagbok, så slog det igenom... det här stämmer.

I måndags avslutades den elva dagar långa rättegången mot den tyska kvinnan i Västmanlands tingsrätt i Västerås, en rättegång som inleddes i Köping den 30 juli. För många anhöriga var det en tung dag. Utanför rättegångssalen möttes flera av Emmas vänner, med tårfyllda ögon, men de var inte ensamma om den tunga dagen.

Hur kände du första rättegångsdagen?
– Jag var så nervös, tror jag aldrig varit så nervös någon gång.
– Nervös framför allt för att få se henne (tyskan, reds. anm), att få ett ansikte, förutom det jag hade i minnet.


Dagen innan hade Emma fått besöka tingsrätten för att få se hur allt kommer att gå till, var hon och den misstänka tyskan skulle komma att sitta.
– När vi kom in, så tittade jag åt det hållet, för att orientera mig lite, då kände jag igen henne direkt. Jag såg henne utanför min dörr och inne i min hall. Jag bröt ihop totalt innan pressen kom in. Men jag samlade mig.
– Det var jättejobbigt, men ju fler dagar det gick, ju lättare gick det.
– Efteråt var jag helt slut. Jag vet inte vad vi gjorde efteråt, säger Emma.
– Vi tog det bara lugnt, vi gjorde inget speciellt. Framför allt prata om det, berättar sambon.

När du såg att det var hon, hur kändes det att det var rätt ansikte?
– Jag har haft ett ansikte framför mig i minnet, med vissa delar... stor näsa, höga kindben, mörka drag och långt hår. Jag hade inget ansikte, det var väldigt suddigt.
– Det var jätteskönt när jag såg henne, att det verkligen stämde. Allting stämde, jag visste att det var hon.
– Att det var rätt person som satt där, att inte den personen fanns ute. Det var en lättnad, berättar Emma.
– Alla vakter runt henne var skönt att se, att hon inte kan göra mig någonting fast vi var i samma rum.

Andra dagen var Emma tvungen att titta på den tyska kvinnan när försvaret började ställa sina frågor.
Då bröt Emma ihop igen.
– Jag var tvungen att titta dit. Jag försökte att bara titta på försvararen, men hon satt ju bara några centimeter brevid. Det gick inte att undvika henne och då tittade hon mot mig och log. Då bröt jag ihop.

Vad händer om hon inte döms?
– Ja, jag vet inte vad vi gör. Även om hon åker in kommer vi nog kunna få skyddad identitet. Vi ska försöka hålla på att ha ett skyddat boende, att det är lite hemligt var vi bor. Vi måste kunna vara säkra i vardagen.
– Blir hon fri, vet vi inte om vi kan stanna i Sverige, säger Emma.
– Vi kan ju inte gå under helt, men vi behöver inte kunna gå ut med adresser och telefonnummer. Det är ju en säkerhetsåtgärd, säger sambon.
– Att börja blogga för mig är inte främmande, men man behöver inte skriva ut detaljer. Vi gjorde vårt val att lägga ut bloggar, bilder på bilddagboken. Det är en frihet man måste kunna ha även om nu en person blivit förbannad, säger sambon.

För Emma har intervjuer med media blivit ett sätt att bearbeta händelsen.
Sambon har inte ställt upp på intervjuer – fram tills nu.

Arbogarättegången är förmodligen den mest bevakade rättegången i svensk historia. Hur har ni tagit det, att vara med i alla nyhetssändningar och alla tidningar dessa dagar?
– Våra åsikter går i sär där. Jag personligen känner ett stort stöd, att jag har folk med mig. Att jag inte är ensam i det här, förklarar Emma.


Sambon fortsätter:
– Genom att jag var med från början, har jag fått en helt annan bild av media än Emma. I Uppsala hoppade reportrar från kvällstidningarna på oss i hissen, för att få kommentarer. Oftast skrev de helt annorlunda än vad vi sa.
– Jag kände att vi blev jagade den första tiden, framförallt av de två kvällstidningarna. Jag har konstant sagt att jag inte kommer uttala mig i media, förutom nu.
– Det blir inte en normalitet för mig att prata ut i media. Som jag jobbar med så mycket människor, så vill jag gärna bli ihågkommen som den jag är och inte som personen som blev drabbad i Arboga.