Faderskapets under och mirakel

Till alla pappor, närvarande och frånvarande, i himlen och på jorden, med gott samvete och dåligt samvete – idag låter vi oss hyllas och uppvaktas.

I dag firar vi faderskapets under och mirakel.

Inga fler slipsar, tack, men gärna champagne. Ty som Churchill konstaterade om denna ädla dryck:

In victory, you deserve it. In defeat, you need it.

Faderskap är livets bästa gåva till mannen, sannerligen värt att fira. Skål, alla pappor!

♥

I litteraturen möter vi olika typer av pappor. I Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump möter vi den frånvarande pappan Efraim Långstrump. Han är sjökapten på fartyget Hoppetossa och kung på Kurrekurreduttön i Söderhavet.

I Gunilla Bergströms böcker om sjuårige Alfons Åberg möter vi en snäll, alltid närvarande, mysig pappa. Alfons bor med sin pappa Bertil och katten Pussel. I böckerna om Alfons är det mamman som är frånvarande. Hon är aldrig omtalad. Inte ett fotografi syns till.

I sin självbiografiska romansvit Min kamp ägnar Karl-Ove Knausgård många sidor åt att göra upp med sin pappa, som beskrivs som en hård och känslokall gestalt. Enligt sonen agerar fadern i hela sitt liv på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå.

Alex Schulman, barnbarn till författaren Sven Stolpe, är i romanen Skynda att älska mycket kärleksfull mot sin femtiosju år äldre pappa, Allan Schulman, klassisk TV-producent, bland annat i samarbete med Lennart Hyland och hans olika underhållningsprogram, en pappa som slagits mot ryssen i finska vinterkriget.

Tove Janssons Muminpappa hämtar förstås inspiration från författarens egen pappa. Muminpappan har svart cylinderhatt och käpp. Han anser själv att han är en stor tänkare och en fantastisk historieberättare. Han är en rastlös själ som längtar efter äventyr och att något spännande skall hända.

Hm….måste bekänna att jag känner igen mig själv i Muminpappan…

♥

I livets teater spelar vi olika roller, ibland väljer vi våra roller, ibland väljer livet åt oss. Gud, universum, ödet, slumpen försätter oss i roller, miljöer, sammanhang och positioner.

Att få bli pappa vid 27 års ålder var min dittills största livslycka. Jag fick själv så mycket kärlek av min polska mamma att jag bar på en längtan att som pappa få ge tillbaka all den kärlek, som jag fått av min mamma, till egna barn. När jag var 34 år föddes mitt andra barn. Stor lyckokänsla då också, förstås.

Mina föräldrar skildes när jag var fem år gammal. Min far försvann ut ur mitt liv. En orsak var geografisk; vi bodde inte i samma städer. En annan orsak handlade om ointresse. Vi möttes någon gång om året, gick på Skansen eller Gröna Lund i Stockholm. Oftare än så hade min far tydligen inte behov av att träffa mig.

Min mammas kärlek till mig som enda barn överträffade den kärlek som många barn får av två närvarande föräldrar. Jag vet inte hur en närvarande fader hade format mig till en delvis annan människa än den jag är i dag.

Jag frågade min far några dagar innan han dog varför han inte varit mer närvarande i mitt liv. Han hade inget svar att ge. Frågan bemöttes med tystnad.

Jag känner ingen bitterhet, ingen sorg. Ingenting i mitt liv skyller jag på min frånvarande pappa. Men jag tackar min närvarande, kärleksfulla mamma för allt hon gav mig.

♥

Faderskapets gåva till mannen måste vi glädja oss åt och fira varje dag. Men kanske särskilt i dag. Just i dag tillåter jag mig själv att känna extra faderslycka.

Hurra och grattis, trumpetstötar och trumvirvlar, till alla pappor i himlen och på jorden.

I dag är det vår alldeles egna dag.

Fars dag!