När sjukvården inte fungerar

Många som möter den svenska sjukvården kan vittna om gott bemötande och god medicinsk behandling. Men andra berättelser finns också. Berättelser om svag organisation, om bristande omsorg, om långa väntetider, om felbehandlingar, om bristande patientsäkerhet och onödig död.

Min vän Rolf bröt armen när han var ute och joggade en tidig söndagkväll en vinterdag härom året. Han tog sig till akuten på Köpings sjukhus. Där ville de inte ta emot utan hänvisade honom till sjukhuset i Västerås.

Karl läser upp dagens text – lyssna här!

Där blev han inlagd med löfte om operation nästa morgon. Måndag morgon fick han åka hem på grund av brist på personal. Sedan tog det fem dygn innan han slutligen blev opererad.

Detta var inte Venezuela, inte Västsahara, inte Vitryssland – utan Region Västmanland. Fem dygn för ett armbrott – är det välfärd?

Jag kommer in till Apoteket Hjärtat i ett köpcentrum en söndag eftermiddag. Vill ta ut en astmamedicin. ”Du har inget uttag kvar på ditt digitala recept”, får jag veta. ”Men om du går in på 1177 i din mobil kan du förnya ditt recept direkt.”

Jag gör som jag blir tillsagd. Allt mycket krångligt. Jag måste själv fylla i uppgifter om medicinen som jag inte känner till. Apoteket hjälper mig. Så småningom kommer jag till ett slutbesked:

”Du får ditt digitala recept inom 5 dygn.”  FEM DYGN…..

Då kontaktar jag Doktor.se. Det hela är enkelt. Jag får klicka på den medicin jag behöver på en medicinlista. Inom en minut får jag veta att jag kommer att bli uppringd av en läkare i ett videosamtal inom 15 minuter. Sju minuter senare blir jag uppringd, talar med en doktor i några minuter, han ställer ett antal frågor. Sedan är allt klart – och jag kan hämta ut min astmamedicin på apoteket där jag befinner mig. Det kostade 100 kronor att kontakta Doktor.se och direkt få mitt recept, inte vänta fem dygn.

Är det god organisation, service och logistik att det skall ta fem dygn för Region Västmanland att få fram ett digitalt recept?

Min gamle pappa åkte in till Örebro universitetssjukhus för urinvägsinfektion. En tid senare åkte han hem – med amputerat ben.

En noradrenalinspruta (har med blodtrycket att göra), som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet skall injiceras i en central ven, placerades på fotryggen. Kallbrand uppstod, och fastän min gamle far befann sig på ett sjukhus upptäckte ingen att han hade kallbrand. När kallbranden upptäcktes var amputation av underbenet det enda som återstod för att rädda hans liv.

Sjukhuset dröjde länge med att göra en Lex Maria-anmälan. Socialstyrelsen uttalade skarp kritik. Obegipligt att en noradrenalinspruta injicerats i fotryggen, journalanteckningarna var ofullständiga, ingen visste vem som givit honom sprutan i fel kroppsdel, anmälan hade kommit in alldeles för sent, de som arbetade den aktuella dagen hade inga minnesbilder.

Att åka in på ett universitetssjukhus för urinvägsinfektion – och åka hem med amputerat ben…

Vilken vårdskandal!

Min gamla mamma fick lunginflammation och lades in på Karolinskas universitetssjukhus. Jag upplyste att hon måste ha rullator vid sängen för att om natten själv kunna ta sig till toaletten.

”Nej”, sade sjuksköterskan. ”Hon skall bara trycka på larmknappen så kommer vi och hjälper henne.”

Det funkade första och andra natten. Inte den tredje natten. Min mamma ringde och ringde, ingen kom. Gammal människa, ville inte ställa till besvär, gick upp och skulle ta sig till toaletten utan rullator. Hon föll och bröt lårbenshalsen.

Operationen gick bra och min mamma skickades till ett geriatriskt sjukhus för rehabilitering. Jag framförde samma information en gång till – och fick samma besked tillbaka.

Efter några nätter kom ingen när min mamma behövde gå och kissa. Hon gick upp, skulle själv ta sig till toaletten, föll – och bröt andra lårbenshalsen.

Den andra operationen blev misslyckad, min mamma kunde inte stå på benen, hon blev sängliggande i svåra smärttillstånd, fick cirkulationssvikt och dog några veckor senare.

När jag berättar om mina föräldrars sjukhusupplevelser får jag väldigt ofta liknande historier tillbaka. Andra har också haft närstående med hemska upplevelser i svensk sjukvård, en mamma, en farmor, en moster…

Den svenska sjukvården är en del av den svenska välfärdskrisen. Kvalitetsbrister, kompetensbrister, köer och underfinansiering.

De som har goda upplevelser att berätta – och det finns många sådana också – kan tacka sin lyckliga stjärna.

De goda sjukvårdsupplevelserna är inte en självklarhet. Det borde de vara.