Krönika
06:00 | 25 februari 2024

Nedslag i en tidningsmans minnesbank

Karl Beijbom minns och berättar.

Inom nöjesvärlden säger man No Business is Like Show Business. Det är säkert sant – i varje fall bland dem som lyckas, når framgångar och blir berömda.

För oss som arbetar i tidningsvärlden är vår lilla värld den bästa av alla världar.

Karl läser upp dagens text – lyssna här!

Vi får träffa så många spännande människor. Vi får gå på kultur, idrott, nöjesevenemang och rapportera om våra upplevelser. Vi får lära oss så mycket i alla de olika ämnen vi måste sätta oss in i för att kunna skriva folkupplysande artiklar. Vi får gräva och granska makten, ur de vanliga människornas utgångspunkter och perspektiv. Vi får uttrycka åsikter och bilda opinion.

Vi har en verktygslåda som ingenting väger; 28 bokstäver vi hela tiden bär med oss.

Några nedslag i min minnesbank som tidningsman…

Som reporter på Expressen fick jag i uppdrag att göra något oväntat om Thorbjörn Fälldin, då nyvald ledare i Centerpartiet, så småningom statsminister. Jag valde en telefonintervju med hans mamma, Hulda. Hon berättade underbara anekdoter, som jag kunde återge i en längre artikel.

En av anekdoterna:

”När Thorbjörn var 6 år gammal började han i söndagsskolan. Alla barn i den nya gruppen fick en illustrerad bok med bibliska berättelser. När Thorbjörn kom hem bad han sin mamma att läsa den första berättelsen. Den handlade om den barmhärtige samariten. Berättelsen fascinerade Thorbjörn mycket, och mamma fick läsa den gång på gång, varje dag. Efter en tid hade Thorbjörn, som ännu inte kunde läsa, lärt sig hela berättelsen utantill.

Då gick han runt på bygden med boken under armen, knackade på i gårdarna och frågade om han fick läsa berättelsen om den barmhärtige samariten. Det fick han, tog fram boken, låtsades läsa innantill, men kunde i själva verket berättelsen utantill. Det blev en liten slant vid varje uppläsning…”

Mina fem år på Arbetaren innehåller minnen för en bok i sig. Tiden från Stig Dagerman och hans dagsedlar var en del av tidningens själ. En annan söndag skall jag berätta hur det gick till när jag övertygade Tage Danielsson att skriva dagsedlar i Dagermans anda, under vinjetten han valde, Tankar från Roten, med teckningar av Per Åhlin…

Att få samarbeta med och beställa artiklar av Vilhelm Moberg, Ivar-Lo Johansson, Harry Martinson och Eyvind Johnson… för att nämna några… var ju hur stort som helst för den unge redaktören. Och alla dessa samtal…

Jag gillade Olof Palme. Det gjorde inte Vilhelm Moberg. Vid en lunch på tidningen lärde han mig:

– Kom ihåg, Karl. Socialdemokratin har bara två övergripande ambitioner – att erövra makten och att behålla makten.

1974 var ett gott år för flera av oss i Arbetarens spalter. Jag kunde glädja mig åt Stora Journalistpriset tidig höst. Några månader senare fick arbetarförfattarna Martinson och Johnsson… Nobelpriset i litteratur. Wow!!!

Svenska Akademiens motiveringar till de två nobelprisen är värda att återges, i sin stilistiska koncentration och språkliga skönhet:

Harry Martinson:

”För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos.”

Eyvind Johnson:

”För en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst.”

Som ung kulturchef på Göteborgs-Posten upplevde jag fest och skôj och tjôt hela tiden. Och häftiga kulturdebatter. Dagens Nyheter kallade mig i ett porträtt för ”demonpromotor i kulturstridernas boxningsring.” I ett porträtt i Arbetet var rubriken ”Elitspelare i mångtyckeri”.

Värmen, kynnet, humorn gör… att i Göteborg är det alltid gôtt att leva.

Då levde Sven Wollter, Ingemar Johansson, Lasse Dahlqvist, Sonya Hedenbratt, Kent Andersson, Laila Westersund, Hagge Geigert, Carin Mannheimer, Siewert Öholm, Sten-Åke Cederhök, Gunnar Gren, Edwin Ahlqvist… Jag har mött dem alla, porträtterat de flesta, varit vän med några av dem. Alla i dag döda.

En dag på Göteborgs-Posten beställde jag en debattartikel av Olof Palme, om nolltillväxt – en ny debatt, då.

– Den artikeln skriver jag gärna, sade Olof Palme i telefon. Men jag behöver en månad på mig.

Då svarade jag:

– Du vet att man skriver sista kvällen oavsett deadline.

Palme höll med.

Sedan sade jag:

– Varför inte skriva artikeln redan i kväll?

Och det gjorde Olof Palme.

Den historien berättar jag alltid när någon skribent säger sig behöva flera veckor för att skriva en artikel jag beställer. Då svarar (nästan) alla:

– Kunde Olof Palme skriva samma kväll, så kan jag det också.

Min käre chefredaktör på Göteborgs-Posten, Lars Hjörne, spred glädje i redaktionskorridoren med sina visdomsord. Min favorit, som jag ofta citerar:

– Det är min blygsamhet, som gör min ödmjukhet så sympatisk.

När du, kära läsare, läst detta citat av Lars Hjörne, förstår du varför jag med glimten i ögat och utan blygsamhet berättar vad jag berättat i denna krönika – även om Luther, Jante och Ågren står på min axel och viskar i mitt öra:

– Gud vad du skryter, när du skriver.

Jag svarar att jag bara gjort några nedslag i en tidningsmans minnesbank.

Och berättat Min Sanning.

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-