Erik Lindorm och jag

Vem läser Erik Lindorms poesi idag? Omnämns hans namn över huvudtaget i litteraturundervisningen i svenska gymnasier nuförtiden?

Jag vet inte, sannolikt inte.

Karl läser upp dagens text – lyssna här!

Tre dikter av Erik Lindorm återkommer jag till, i olika livsskeden. De ingår i den poesiskatt jag bär i mitt hjärta och gärna läser för andra.

Erik Lindorm var publicist, skald och författare. Han föddes 1889 och dog 51 år senare. Stockholm var staden i hans liv.

Hans pappa var småföretagare, men Erik bröt tidigt med fadern och försörjde sig själv som journalist, redan i tonåren. Han skrev i Såningsmannen, Socialdemokraten och Brand.

♥

Erik Lindorm var också verksam som agitator. I ett tal försvarade han de ungsocialister som tagit livet av en person vid bombattentatet i Malmö hamn mot Amalthea, ett logementsfartyg med brittiska strejkbrytare under den stora hamnarbetar­strejken 1908. Lindorm åtalades och avtjänade en månads fängelsestraff på Långholmen.

Under sin radikala tid gav Lindorm också ut boken: Den nya guden – en vidräkning med fosterlandsskojet och dess drabanter. Boken utkom under signaturen Erik Väderhatt.

Tillsammans med tecknaren Ivar Starkenberg startade Erik Lindorm år 1913 tidningen Naggen, som de kallade ”Sveriges olydigaste tidning”. Det var en radikal skämttidskrift, som utkom i nio år.

Erik Lindorm blev mindre radikal och mer borgerlig. Han medarbetade i Svenska Dagbladet 1924-1930. Från 1930 var han kåsör och teaterskribent i Vecko-Journalen.

♥

Erik Lindorm utkom med både skönlitterära verk och diktsamlingar. Tre av hans dikter vill jag gärna dela med dig, kära läsare.

Vid samlingen efter dop av barn och barnbarn har jag i tal alltid citerat denna dikt av Erik Lindorm:

LYCKANS MINUT

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick.

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.

Vid begravningar, när alla går fram, lägger en röd ros på kistan och tar ett sista farväl, brukar jag med högburen stämma citera dessa ord av Erik Lindorm, hämtade ur en längre dikt:

Möt mig på Vintergatan med vingad själ.
Den som är först,
han väntar.
Till dess farväl.

När samtidens larm, fejk news, faktaresistens, avundsjuka och missunnsamhet gör mig förtvivlad återvänder jag gärna till denna dikt med dess hyllning till människans storhet:

VÄCKELSE
Jag kan ej se hur människorna gå
och låta dagarna mot döden rusa,
hur liksom blinda tiggare de stå,
fast ögonblicken lätt som svalor susa
och dagarna som tunga örnar brusa
högt över dem i stolt och festlig färd.
Jag kan ej höra människorna tala
om det som fyller deras lilla värld.
Jag ville ruska dem ur denna dvala,
jag ville tigga dem på knä, jag ville tala
om stjärnorna, om själarna, om döden,
om storheten i deras egna öden,
om skönheten och högheten i allt,
i jorden, solarna och människans gestalt.

Hoppas, kära läsare, att någon av dessa dikter rör och berör dig, så som de berör mig. Trevlig söndag!