Jag valde solel, det är nyttigast för miljön

Solenergi i Sverige verkar vara en dålig affär – bra på sommaren när solen lyser dygnet runt men knappast på vintern när solen lyser med sin frånvaro.

Men faktiskt, bortsett från skiftande molnighet och hur högt solen står på himlen lyser den lika mycket var man än befinner sig på jorden.

Efter 20 år med vindkraft från ”Vindkraft Vänern” som avslutats på grund av dålig ekonomi fortsätter jag att satsa på 100 procent flödande förnybar energi, den här gången från solen, kompletterat med vattenkraft från Mälarenergi.

En bra affär kanske, kanske inte. I varje fall för mig lite som att köpa grisen i säcken. Men ändå, jag valde solel.

Har man väl bestämt sig så gäller det att välja bland hundratals entreprenörer. Eftersom jag tillhör den gamla stammen som vill se den som jag gör affär med i ögonen gick affären till ett företag på hemorten. Uppgörelsen, med Hero Solkraft i Kungsör, gjordes över en kopp kaffe hemma i matrummet.

Priset, drygt 100 000 kronor, var överkomligt, ungefär som första årets värdeminskning på en nyköpt bil. Bara i mars i år kunde 40 000 svenskar valt att satsa på solel i stället för att köpa ny bil. Jag valde det jag tyckte var roligast och nyttigast för ekonomi och miljö.

Eftersom jag tillhör den gamla stammen som vill se den som jag gör affär med i ögonen gick affären till ett företag på hemorten.

Redan ett par veckor efter affärens genomförande kunde solelen kopplas till befintligt system. Nu var jag både köpare och säljare. Vilket elföretag skulle jag välja att handla med? Även här kändes närhet till affärspartnern viktig så affären gick till Mälarenergi.

Det kändes historisk rätt för när trakterna väster om Ekebybro, mina gamla hemtrakter, fick el kom den från kraftverket i Lyftinge som numera ägs av Mälarenergi.

Lägg till ett trevligt bemötande. I en enkät till 2,5 miljoner elkunder fick Mälarenergi högst betyg i fråga om kundservice och engagemang, ett omdöme jag ställer upp på.

Så till kontraktet. Jag valde att köpa el till fast pris på ett treårigt avtal.

Att sälja el var betydligt mer komplicerat. Där handlar det om rörligt pris, så kallat ”timspotpris”.

Inte så bra precis eftersom produktionen toppar på sommaren när förbrukningen är låg och tvärt om på vintern. Några siffror från tiden bakåt belyser problematiken: spotpriset i februari 2021 var 57 öre per kWh, i juli 2020 var det 9 öre. Det drabbar leverantörerna av förnybar el illa.

Några siffror till – under första året efter installationen betalar Mälarenergi 20 öre per kWh extra, detta under förutsättning att installationen stannar vid max 10 000 kWh. En mindre ersättning för nätnytta betalas också ut och rent ekonomiskt viktigast, en skattereduktion på 60 öre/kWh erhålls.

Som sagt, solen skiner inte jämt. Det går att välja egen energilagring. Men trots ett generöst statligt bidrag känns kostnaden, omkring 40 000 kronor, väl hög så nätet fick fungera som batteri.

Att räkna på den framtida ekonomin är näst intill omöjligt. Men det gäller att öka användandet av den egenproducerade elen.

Dessutom, när det gäller energilagring skymtar nya lösningar. Snart kan lagring av el i form av vätgas vara en riktig satsning. Följ gärna utvecklingen i Mariestad, en kommun som går i spetsen för utvecklingen. Där verkar det gå bra såväl tekniskt som ekonomiskt.  Solenergi omvandlas till el, som i sin tur omvandlas till vätgas som sedan användas som fordonsbränsle, kanske något för kommunerna i Västra Mälardalen att studera och ta efter.

Att räkna på den framtida ekonomin är näst intill omöjligt. Men det gäller att öka användandet av den egenproducerade elen. Att diska, tvätta, ladda elbilen etc, när solen skiner är en bra affär.

Underbart, det regnar för fullt men solen tittar fram bakom molnen. Jag känner på elementen, bergvärmen fungerar och trots det, när jag kollar på datorn, skapar solcellerna överskott.

Jag har skaffat mig ett nytt nöje, att via datorn följa den egna elproduktion från det egna taket och jag inbillar mig att huset jag bor i ökat mer i värde än kostnaden för investeringen.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.