Slump, fri vilja och mänsklighet

Mänsklighet är något som beskriver egenskaper hos oss människor – sådant som skiljer oss från andra arter, gråstenar och mikroorganismer.

Men mänsklighetens egenskaper är ändå temporära. Allt är i ständig utveckling. Om tusentals år är innebörden av mänsklighet något helt annat – om människan ens finns.

Jag har länge funderat på evolutionen och vad den medför. Finns slumpen? Har vi någon fri vilja? För mig har svaret blivit nej. Det är inget önskesvar, men det är det mest logiska jag kommit fram till. För om allt som sker har sitt ursprung i något som inträffat tidigare, finns ingen plats för fri vilja eller slump – alls.

Det är ingen lockande slutsats, inte ens för mig. För visst vill vi ha fritt val och fri vilja! När ämnet kommer på tal får jag ofta höra: ”Men jag väljer ju ofta!” Mitt svar blir då:

”Visst väljer vi, men våra val är baserade på tidigare erfarenheter och händelser. Vi kan därmed inte vara fria i våra val.”

Slumpen åker med på köpet – som ett ord för något vars upprinnelse vi inte kan förstå.

I min arma hjärna pågår ständigt en kamp mellan det logiska och det så kallat mänskliga. På det känslomässiga planet vill jag inte reducera oss till en simpel följdverkan. Jag vill tro att vi är mer än så. Därför är jag öppen för att jag kan ha fel i ovanstående utsagor, även om jag känner mig nittionio procent säker.

Från fri vilja till mätbarhet

Oavsett om fri vilja finns eller inte – vi lever i en tid där vi gärna låtsas att vi styr.

Samtidigt betraktas människan genom grafer, statistik och algoritmer. Våra sömnvanor, vårt kostintag, våra känslor och vår produktivitet reduceras till data – redo att analyseras och optimeras. Vi har blivit våra egna projekt: självutveckling som vetenskap. Men någonstans på vägen förlorar vi något. Kanske precis det som gör oss mänskliga.

Det mänskliga bortom mätbarheten

Visst kan vi beskriva nästan allting vetenskapligt. Men det betyder inte att det är meningsfullt ur mänsklig synvinkel. Det vore ungefär som att beskriva Evert Taubes musik som variationer i lufttryck, eller hävda att Ringo Starrs trumrytm lika gärna kunde ersättas av en tändkulemotor.

I vår moderna värld ska allt mätas, standardiseras, regleras och genomlysas. Föresatsen är förmodligen att kartlägga mänskligheten som helhet – att hitta någon form av one-size-fits-all-slutsats. Som om det fanns konsensus. Som om allt passade alla.

Men allt vi kan mäta, förklara och vetenskapligt belägga är inte nödvändigtvis intressant – i vart fall inte utan en mänsklig aspekt. Om vi reducerar människan till ren vetenskap, tar vi bort den unika magi som vi föreställer oss vara en del av.

Det som inte kan kvantifieras

Tänk om det är så att det viktigaste inte går att mäta?

Tänk om känslan när man hör ett barn skratta, när man blir kär eller när man förlorar någon man älskar – tänk om det är där vi blir verkliga?

Inte i våra blodtrycksvärden eller effektivitetspoäng, utan i våra irrationella, komplexa, motsägelsefulla och unika upplevelser.

Kanske är det därför vi längtar så starkt efter det som inte låter sig förklaras. Vi söker oss till musiken som ger oss gåshud, till böcker som rör vid något vi inte visste fanns i oss, till samtal där tystnaden säger mer än orden.

Det är där vi känner att vi lever – i det som skaver, i det som inte följer en förutbestämd algoritm.

I mellanrummen

Samhället har bråttom. Vi pressas att optimera även våra pauser, schemalägga vår återhämtning, strukturera vår kreativitet. Som om spontanitet vore ett slöseri. Som om det fanns en app för autenticitet.

Men innerst inne vet vi att livets viktigaste ögonblick inte låter sig planeras. De händer i mellanrummen – mellan två möten, under en promenad utan mål, i en blick från någon som verkligen ser oss. Det är där vi hittar det som inte går att kvantifiera: mening, närvaro, kanske till och med lycka.

Till sist

Vi behöver inte färre grafer eller mindre vetenskap.

Men vi behöver mer förståelse för det som inte går att räkna. Vi behöver påminnas om att människan inte bara är en biologisk varelse utan också en existentiell. Vi är inte bara kött och kemi – vi är längtan, minnen, sårbarhet och drömmar.

Så när världen ropar efter mer kontroll, fler mätpunkter och tydligare bevis – kanske vi i stället borde lyssna till tystnaden. Till det lilla, odefinierbara som gör livet vackert.

För ibland är det just i det som inte går att förklara, mäta eller värdera som det mest mänskliga bor.

Och om någon, mot förmodan, inte håller med om det jag skriver så skyller jag på evolutionen.