Vad skall jag bli när jag blir stor?

Koltrasten sjunger i rönnen. På avstånd hörs göken gala. Solen går mot kväll. Jag är i ett gott stämningsläge.

Det händer att jag frågar barn: ”Vad skall du bli när du blir stor?”. Ibland kan jag få bestämda svar. Oftast svarar barn att ”jag vet inte, måste inte bestämma mig än.”

Karl läser upp dagens text – lyssna här!

Det händer också att ett barn ställer motfrågan: ”Vad skall du bli när du blir stor?” Jag brukar svara att jag inte vet, jag har svårt att bestämma mig.

Är jag inte redan stor? Har jag inte redan ett yrke? Är inte ordet mitt yrkesverktyg, har jag inte ordförrådet i min verktygslåda, den som inte väger något men som jag alltid bär med mig?

Ja, jo….men….

Som barn ville jag bli brandman. Släcka bränder kändes så kul och samhällsnyttigt. Advokaten Perry Masons öden och äventyr gav mig några år av advokatdrömmar i tonåren.

Tidningsvärlden lockade tidigt. I mitt barndomshem mellan 6 och 12 års ålder i Köping fanns både lokaltidningen Bärgslagsbladet och Dagens Nyheter. Min store publicistiske förebild var Jan-Olof Olsson, signaturen JOLO.

Politiken har förvisso lockat, med Winston Churchill och John F Kennedy som politiska idoler. Men också Olof Palme och Per Ahlmark. Briljanta talare och debattörer, den förste socialdemokrat, den andre liberal.

Ändå jag jag inte blivit politiker. De enda uppdrag jag haft, kopplat till politik, har varit juryman i tryckfrihetsmål vid Stockholms Tingsrätt samt nämndeman i Svea Hovrätt. Då var jag medlem i Folkpartiet, senare Liberalerna. I dag är jag inte medlem i något parti.

Jag hade några år i bokutgivningens värld. Det blev aldrig några pengar över och pandemin försvårade livet ytterligare för den lille bokförläggaren. Jag återgick till journalistiken.

Jag har sedan dess valt att vara kvar i tidningarnas värld. Stora planer föddes häromåret tillsammans med en ny grävkollega – Marie Selling Achrén.

Jag, den rutinerade publicisten. Hon, den fantastiska dokumentalisten, som skriver bra och alltid har radarn påslagen för att begära ut intressanta offentliga dokument; hålla ordning på alla papper, i pappershögar och i mappar i datorn; med stora kunskaper i kommunallag och förvaltningslag.

Granskande, grävande, undersökande journalistik är ensamt och långsamt. Det är ingen slump att grävande journalistik alltid blir mest framgångsrik när den bedrivs av två grävare tillsammans.

Vilhelm Moberg och Armas Sastamoinen i Arbetaren – rättsröteskandalerna på 50-talet.

Carl Bernstein och Bob Woodward i Washington Post – Watergateskandalen på 70-talet.

Jan Guillou och Peter Bratt i Folket i Bild/Kulturfront – IB-affären på 1970-talet.

Startsträckan är lång innan alla pusselbitar fallit på plats och artiklar är färdiga för publicering. Då är det skönt att vara två, som stöder och stöttar varandra, som ger den andre energi när den ena håller på att tröttna, när de återstående pusselbitarna inte går att hitta.

Men så hittas de återstående bitarna, pusslet är lagt, artikeln kan publiceras – publish and be damned. Maktens vrede, folkets kärlek. Det är vad vi alltid kan vänta oss, vi som granskar och gräver.

I högtidliga sammanhang säger alltid ledande politiker: ”Det är bra med granskande journalistik. Den ger oss chansen att bli bättre.”

Men – med många års erfarenhet….när samma politiker själva blir utsatta för gräv och granskning, då är ofta principerna som bortblåsta. Då slår makten tillbaka, med justa och ibland ojusta medel.

Vår attityd som grävarteam:

Vi har ingen egen agenda. Vi arbetar i sanningens tjänst. Vi vill inte sätta dit någon. Vi vill att allt skall gå rätt till. Vi inspireras av Tryckfrihetsförordingens ord: ”…ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst.”

Sanningslidelse och rättvisepatos driver oss.

I en av våra grävserier har vi granskat en planerad vätgasfabrik, som skulle utvinna energi ur importerat avfall. Den var tänkt att ligga granne med två bostadsområden och en annan industri med explosivitet i sin produktion. Detta projekt har vi ägnat över 40 granskande artiklar och krönikor. Vi belönades med GULD i kategorien ”årets grävserie” i tävlingen Årets Gratistidning, med motiveringen:

”Med föredömlig envishet och journalistisk skicklighet har Magazin24 granskat turerna kring företaget Plagazi och Köpings kommun och de komplexa planerna att etablera en vätgasfabrik. När något är för bra för att vara sant är det ofta så. Luttrade grävare sniffar lätt upp pysande luftslott, hur fint de än är byggda av löften som grön omställning, särskilt som det i detta fall mest luktar som de sopor det verkligen består av.”

Nu har majoriteten i Köpings kommun till sist sagt NEJ till en vätgasfabrik och den ursprungliga avsiktsförklaringen – inte juridiskt bindande – är återtagen, annulerad och makulerarad.

Närboende i stadsdelarna Kungsängen och Malmön jublar. Det handlar om liv och hälsa. Det handlar också om förväntade dramatiska prisfall på villor med en vätgasfasfabrik, utöver en befintlig fabrik som tillverkar sprängmedlet ammoniumnitrat, i grannskapet.

Utmanande och omfattande granskande journalistik kräver också en engagerad tidningsledning, med mod och integritet. Det har Magazin24s chefredaktör och vd visat när det stormat och påtryckningarna varit många.

Så, vad skall jag bli när jag blir stor?

Kanske författare. Åtminstone borde jag skriva mina memoarer, jag som upplevt så mycket på alla kontinenter och träffat så många intressanta människor i alla världar.

Kanske borde jag bli inspirational speaker – predika optimism och hoppfullhet….attitydens makt och visionens kraft. Detta i ett samhälle där dåligt självförtroende sänker ambitionsnivån och där Jantelagen lamslår så många.

I väntan på svaret på min existentiella fråga – vad jag skall bli när jag blir stor – fortsätter jag att gräva med Marie, skriva mina personporträtt varje vecka, mina krönikor varje söndag och mina ledarkrönikor då och då.

Två drivkrafter i mitt liv: att känna mig älskad som människa, man, pappa, morfar. Att bli läst, uppskattad och respekterad när jag skriver, oavsett vilken penna i min publicistiska palett jag just nu använder.

Att ha 28 bokstäver som arbetsverktyg är fantastiskt. De väger ingenting och jag bär dem med mig vart jag än går. Att ha en läsekrets som läser, uppskattar och hör av sig är en gåva som föder gränslös glädje och tacksamhet, vardag som söndag.