Varför mår svenska män pissdåligt?

Termen ”vit kränkt man” är vanligt förekommande i krönikor som har skrivits de senaste åren. Beroende på kontext har det utvecklats till ett skämt i fikarum eller skällsord för män i allmänhet som inte förstår att det finns personer som av olika anledningar har svårt att känna sig trygga i deras närhet.

Men faktum är att svenska män mår piss. All statistik pekar på det. 2017 gällde 84 procent av samtliga lagföringsbeslut män. Samma år rörde 70 procent av alla säkra suicidfall sig ommän. Enligt färsk statistik från BRÅ är män överrepresenterade när det gäller brott som misshandel, våldtäkt, dråp och mord.

En person som mår bra väljer inte att skada sina medmänniskor och sig själv, det hoppas jag att vi alla kan vara överens om.

Men den stora frågan är varför statistiken ser ut som den gör? För även om jag tror på biologiska skillnader så tror jag inte att män är mer våldsbenägna än kvinnor.

Däremot är jag övertygad om att de är mer benägna att ta till fysisk kraft för att försvara sitt hem och personer de älskar, men när man dagligen matas med nya fall där män har misshandlat eller våldtagit sina flickvänner, ex-flickvänner eller helt främmande kvinnor så håller inte den förklaringen.

För det är en stor skillnad på självförsvar och misshandel. Och det känns som att det där våldet bara blir värre och värre.

Min övertygelse är att våldtäkter handlar ytterst lite om sex och mer om makt, lika så handlar en misshandel inte om själva våldet i sig utan om makten det för med sig. Och män lär sig från tidig ålder att fysisk styrka, intelligens och charm är förenat med makt.

Uttryck som ”Du kastar som en tjej”, ”Kärlek börjar alltid med bråk” och ”Stora starka pojkar gråter inte” förmedlar dels en bild av att kvinnor är både sämre, svagare och ger med sig efter bråk, dels att de pojkar som inte lever upp till dessa ideal ses som svaga och mindre värda.

När man sedan kommer upp i tonåren används bög som ett skällsord och pressen att ”ta det som en man” infinner sig. Under samma period har tjejer lärt sig att ventilera sina känslor, medla i konflikter och att deras fysiska styrka inte är att jämföra med killarnas. Och det värsta är att det inte finns några vinnare i den ekvationen.

Min upplevelse är att även om det ställs många osunda krav på tjejer under uppväxten så ifrågasätts inte vår kvinnlighet när man frångår normen på samma sätt som för killar. Nu finns det garanterat många som kommer hävda motsatsen, och det är okej.

De killar som inte var atletiska eller särskilt karismatiska hamnade inte i skymundan på samma sätt som likasinnade tjejer gjorde, utan ifrågasattes och i värsta fall häcklades. I de allra flesta fall var det en grupp med killar som passade in i den rådande normen eller ”de populära tjejerna” som gick till attack, varpå dessa killar i många fall fick leva med den stämpeln under hela skoltiden.

Detta är givetvis inte okej på en fläck, och det tror och hoppas jag att de flesta inser som vuxna. Men där och då är skadan gjord, och minst två mycket problematiska beteenden får en bra grogrund.

Till att börja med, män i grupp och deras beteende. Män som hetsar varann till att bete sig som as, rent krasst. Och om någon skulle säga ifrån riskerar denne att bli kallad för fjolla eller liknande uttryck.Ord som man sedan barnsben lärt sig att de inte är bra. Och för det andra, den utsatta killen som kanske aldrig riktigt återhämtar sig från förnedringen och växer upp till att hata både populära killar och tjejer, de blir så kallade Incels som bland annat sprider sitt giftiga kvinnohat på olika forum. En känd Incel är Elliot Rodgers, som dödade sex personer och skadade 14, enbart för att han inte fick ligga med snygga tjejer, något han ansåg var hans rättighet som man.

Återigen, det finns inga vinnare.

Alla människor söker en tillhörighet, även de som vill gå utanför normen hittar tillhörighet i olika subkulturer. Vi vill bli sedda, hörda och bekräftade. På det sättet är vi i allra högsta grad djur, flockdjur.

Men till skillnad från andra djurarter har vi förhoppningsvis ett välutvecklat konsekvenstänk. Jag börjar dock tvivla på att det är ett långsiktigt konsekvenstänk, då vi trots alla varningssignaler och statistik fortsätter att uppfostra killar till ett stenålderstänk där djungelns lag råder.

Grupptryck kan alla känna av ibland, oavsett könstillhörighet. Och det kan i längden ha både positiva och negativa konsekvenser. Men med tanke på hur destruktivt det kan bli när män redan från tidig ålder lär sig att allt som faller utanför deras norm är sämre eller skrämmande så har vi ett problem.

För när det i slutändan handlar om liv eller död, då kanske det är hög tid att göra det på ett annorlunda sätt.

Att uppfostra barn jämlikt är inte synonymt med att använda hen som pronomen eller vägra en viss färg, utan att uppfostra både flickor och pojkar till självständiga, trygga och lyckliga individer.