Vi måste samtala mer om sånt som är viktigt

I min publicistik ägnar jag mig mest åt långa och djupa personporträtt, gräv och granskning samt opinionsbildning. Jag har haft fina titlar som kulturchef och chefredaktör.

Men – min självbild är att jag i grunden är allmänreporter, ungefär som en allmänläkare.

Jag vill kunna skriva en läsvärd artikel i vilket ämne som helst. Jag drivs av nyfikenhet, skrivlust, en vilja att berätta, att upplysa, att bidra till insikt, överblick och perspektiv. Visst vill jag att mina texter skall röra och beröra, roa och förströ.

Jag brukar säga att två drivkrafter i mitt liv är starkare än några andra.

Att känna mig älskad av dem som står mig närmast. Att vara läst och uppskattad av en läsekrets, som är lika nyfiken som jag på de människor jag porträtterar och de ämnen jag skriver om.

Att ha en läsekrets som tycker att mina ämnesval inom gräv och granskning (tillsammans med Marie Selling Achrén) är angelägna – och som tycker att mina åsikter är värda att ta del av, när jag uttrycker mina personliga ståndpunkter i krönikor.

Upprepar alltid, när jag ger uttryck åt en åsikt:

Jag skriver inte för att övertyga mina läsare om att jag ”har rätt”. Jag skriver för att skänka en tankeställare. Håll med mig eller tyck precis tvärtom – men framför allt: tänk själv.

Jag vill alltid i första hand väcka samtal, diskussion, debatt. Inte i första hand övertyga min läsekrets att mina åsikter är ”de rätta”.

Den bästa komplimang jag vet, när någon vill berömma en krönika, är:

”Jag håller sannerligen inte alltid med dig, men jag läser alltid det du skriver.”

I min publicistiska ungdom var Allan Fagerström i Aftonbladet och Stig Ahlgren i Vecko-Journalen två av mina förebilder, vid sidan av den störste inspiratören, Jan-Olof Olsson i Dagens Nyheter, signaturen Jolo.

Allan träffade jag många gånger på Publicistklubben i Stockholm, Jolo träffade jag en enda gång, Stig Ahlgren träffade jag aldrig.

Allan Fagerström och Stig Ahlgren tyckte illa om varandra på det personliga planet. Men de läste alltid varandras texter med nyfikenhet, gränsande till förtjusning.

Den ene sade om den andre:

”Jag läser honom alltid, ehuru ogärna.”

Jag tror att det var Allan Fagerström som sade detta om Stig Ahlgren, men jag kan minnas fel. Det kan ha varit tvärtom.

Att ha en dialog i spalterna mellan olika ståndpunkter är så viktigt. Den offentliga debatten förstärker vår demokrati och tvingar oss till reflektion och eftertanke.

Men – samtalet mellan människor i våra olika miljöer är lika viktig: i våra hem, på jobbet, busshållplatsen, fiket, lunchrummet,  biblioteket, ICA Maxi, Coop, gymmet, kyrkan….

Att organisera en liten diskussionsgrupp bland likasinnade eller olika sinnade är också en modell för dialog och samtal.

I min lilla hemstad Köping är vi en handfull vänner som träffas, omväxlande hos varandra, söndag eftermiddag en gång i månaden, och har samtal i aktuella ämnen. Inget ämne är för litet, inget ämne är för stort, för att tas upp till diskussion.

Vi träffas 15:00 – 17:30. Den som är värd väljer förtäring att bjuda på och ämne för dagens diskussion. Vi kallar oss Fria Tänkares Sällskap. Samkväm och samtal, som vi alla ser fram emot.

Vi är tre kvinnor och tre män: Elisabeth, Hasse, Lena, Ola, Vera och jag, Karl.

En i vår grupp i Fria Tänkares Sällskap är Hasse (Jerner), sångare, musiker, it-konsult och krönikör i Magazin24.

Den 16 augusti skrev han en krönika med titeln: Slump, fri vilja och mänsklighet. En alldeles lysande krönika. Hans tes:

”Finns slumpen? Har vi någon fri vilja? För mig har svaret blivit nej. Det är inget önskesvar, men det är det mest logiska jag kommit fram till. För om allt som sker har sitt ursprung i något som inträffat tidigare, finns ingen plats för fri vilja eller slump – alls.”

I denna fråga tänker vi helt olika, vännen Hasse och jag.

Jag tror på människans fria vilja. Jag tror att vi själva skapar och formar våra liv i varje ögonblick, i de stora och små beslut vi själva fattar.

Jag tror på slump, tillfälligheter och sammanträffanden. Och jag tror, att om vi tror, attraherar vi in denna typ av upplevelser i våra liv, mycket oftare, än om vi inte tror.

Jag tror också, att vi attraherar in nya människor i våra liv i den ordningsföljd som vi är mogna för just detta möte. Vi möts när tiden är mogen.

Vilka tycker du bäst om att samtala med? Bilda en egen grupp, bestående av en handfull vänner, träffas och diskutera, stort och smått.

Våra egna hem är den kanske bästa mötesplatsen. Och inget ämne är för stort och ingen är för litet för att vi skall kunna ha en inspirerande och livgivande dialog och diskussion.

Upprepar i detta sammanhang gärna ett av mina favoritcitat, av den polske filosofen, Zygmunt Bauman, som sade:

”Mänskligheten har två val. Antingen lyssnar vi på varandra, samtalar med varandra, och överlever tillsammans. Eller också samtalar vi inte med varandra, lyssnar vi inte på varandra, och går under tillsammans.”

I samtalet och dialogen hjälper vi varandra att växa.