All makt måste granskas

Jag känner en växande tacksamhet över att mina yrkesverktyg är 28 bokstäver.

De tynger inte. De väger ingenting. Jag behöver inget skrin för att förvara dem i. Jag behöver ingen verktygslåda för att bära dem med mig.

De sover aldrig. De tar aldrig semester. De strejkar aldrig. De behöver inte målas, renoveras eller underhållas. De behöver inte försäkras.

Ingen kan stjäla mina bokstäver. De bor i mitt huvud och de kan uttrycka allt. Glädje och sorg, kärlek och hat, förlåtelse och tacksamhet. De kan upplysa och sprida kunskap.

Bokstäver bygger broar mellan människor, ty bokstäverna är vår gemensamma skatt, det kitt som håller oss samman i ett gemensamt språk. Bokstäver behövs när makten skall granskas, när sanningar skall grävas fram.

Jag är en stolt bokstavsarbetare i branschen Tredje Statsmakten.

I veckan fick jag och min grävarkollega, Marie Selling Achrén, berätta om vår grävande journalistik i Magazin24 det gångna året, denna tidning som sprids i 35 000 brevlådor i Västra Mälardalen och aldrig har betalväggar på nätet.

Vi gjorde det hos Himmeta Bygdegårdsförening, i deras vackra bygdegård. Himmeta är en kommundel i Köping. Vi berättade hur vi arbetar, om den svenska  tryckfrihetsförordningen, om offentlighets­principen, om visselblåsarnas roll, om vad vi gjort och vad som är på gång.

Att gräva är ensamt och kräver tid och tålamod, pussel skall läggas, handlingar och dokument skall hållas i ordning, mappar skall skapas i datorer, mod och styrka måste uppbådas när makten slår tillbaka, den makt som inte vill bli granskad.

De mest legendomsusade grävarna har alltid varit två.

På 50-talet avslöjade Vilhelm Moberg och Armas Sastamoinen de så kallade rättsröteskandalerna, till exempel Haijbyaffären och Kejneaffären, i Arbetaren.

”Rättsröta” och ”vänskapskorruption” är två ord som Vilhelm Moberg då skapade. I gengäld slog makten tillbaka och hävdade att kritikerna led av ”kverulansparanoia”, ett påhittat ord som skulle låta som en psykiatrisk diagnos.

Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade i början på 70-talet en hemlig underrättelseorganisation, IB, underställd Försvarsstaben, som spionerade på folk med sympatier på vänsterkanten. IB-affären i Folket i Bild/Kulturfront medförde att både Guillou och Bratt dömdes till fängelsestraff för spioneri.

Bob Woodward och Carl Bernstein avslöjade och skrev om Watergateaffären i Washington Post och fick en president, Richard Nixon, att avgå i förtid, år 1974.

Vi skall alla vara stolta över vår Tryckfrihetsförordning, 250 år gammal. Urkunden är numera ett världsarv, har Unesco bestämt.

Tryckfrihet finns i många länder. Den svenska offentlighetsprincipen är unik och sällsynt – att alla handlingar i den offentliga sektorn är offentliga. Att uppgiftslämnare har grundlagsfäst anonymitetsskydd och inte får efterforskas är också unikt i vår demokrati.

Grävande journalistik kräver också ”visselblåsare”, som tipsar.

Tre svenska klassiker:

Sarah Wägnert, undersköterskan som avslöjade vanvård på sin arbetsplats 1997. Hon fick ge namn till en ny lag. Lex Sarah är det vardagliga namnet på 14 kapitlet, 3 paragrafen i Socialtjänstlagen. Alla som är verksamma inom omsorger om äldre människor eller människor med funktionsnedsättning ska vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under trygga förhållanden. Missförhållanden måste anmälas.

Anders Ahlmark, som var kartograf på Sjöfartsverket. När den sovjetiska oljetankern Tsesis gick på grund utanför Trosa 1977 läckte 1000 kubikmeter olja ut i havet. Sjöfartsverket skylde på lotsen. Ahlmark informerade medierna att ett sedan 1969 känt grund inte fanns med på det aktuella sjökortet.

Ingvar Bratt var civilingenjör på Bofors, som 1985 avslöjade olagliga vapenförsäljningar. Bofors hade regeringens tillstånd att sälja Robot 70 till Singapore. Men Bratt dokumenterade och offentliggjorde att leveranserna gått till Dubai och Bahrein, två länder som inte var godkända för svensk vapenexport.

Det är glädjande att visselblåsare har fått ett starkare lagskydd och inte kan avskedas när missförhållanden avslöjas, när det finns ett stort allmänintresse att missförhållandena kommer fram,

Som ung redaktör i Arbetaren läste jag Tryckfrihetsförordningen. Några ord har jag burit med mig sedan dess, i mitt liv som tidningsman:

… ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst.

Detta har jag inte bara sett som en rättighet för egen del – utan som en skyldighet att medverka till, i olika positioner inom tidningsvärlden.

Vi fortsätter att gräva och granska, i vår lilla omvärld, i vår lilla stad, i vårt lilla land i världen, min grävarkollega, Marie Selling Achrén och jag.

Nyfikenhetstörst, kunskapshunger, samhällsengagemang och rättvisepatos. Detta är våra ledstjärnor när vi granskar. Vi granskar mera, vi gräver vidare.