Att hitta ett språk för det som skaver

Relationer som sprack och drömmar som grusades. Ofta tänker jag att jag borde vara tacksam för allt jag faktiskt har och försöka leva mer i nuet.

Men sedan dröjer det inte länge förrän den kommer smygandes tillbaka. Den där ledsenhetskänslan som ofta bildar en större hög än högen av glada dagar.

Jag tror inte att jag är ensam om att ibland känna så. Att livet inte alltid motsvarar det vi tänkte eller trodde oss behöva. Men egentligen är hela resonemanget konstigt eftersom vi egentligen inte fått något löfte om att det skulle bli på ett annat sätt. Vem har sagt att vi skulle slippa undan förluster och tomhetskänslor i livet?

Kan det vara så att vi skapar bilder i huvudet för att livet ska bli mer förståeligt men som inte alltid stämmer överens med verkligheten? Är vi som vilsna skepp som söker efter en lysande fyr i stormens vatten? Förhoppningarna om ett annat liv blir ett sätt att hantera mörkret.

Men jag undrar verkligen var bilderna kommer ifrån? För mig har de nog fötts ur min längtan och behov. Men varför känns livet ofta så otillräckligt? Har vi egentligen något annat liv att jämföra med? Hur kommer det sig att man känner sig tillfredsställd och otillfredsställd på en och samma gång?

Trots att vi har det bra på många sätt i Sverige kämpar väldigt många med psykisk ohälsa. Det tål att fundera ett varv kring varför det är så.

Cecilia Melder som är präst och religionspsykolog och som forskat på existentiell hälsa menar att det inte handlar om krav på att vi ska må bra. Istället handlar det om behovet av existentiell livskvalité. Vi behöver förstå och inse värdet av den existentiella och sociala dimensionen för vår allmänna hälsa.

Psykiater John Cullberg Nestor som arbetat ett halvt sekel inom svensk psykiatri anser att 80 procent av den psykiska ohälsan handlar om existentiella frågor.

Intressant nog finns det länder som har det ekonomiskt och socialt sämre än Sverige. Men som ändå på vissa områden mår bättre än vad vi gör.

Att ha en tro och mening i livet gör till exempelvis att rehabiliteringstiden blir kortare än i en sekulariserad kontext. I Sverige saknar vi en enhetlig meningsskapande struktur som kan hjälpa oss med livets med och motgångar.

Det som vi visar upp på utsidan verkar inte alltid vara i samklang med det som händer på insidan. Vi ser att många människor i olika åldersgrupper uttrycker en stark känsla av stress och otillräcklighet.

På samma sätt som sorg och saknad är en sund och normal reaktion när vi förlorat någon som stod oss nära. Så är också det existentiella skavet en frisk reaktion på att våra liv inte alltid är vad vi önskat oss eller hoppades på.

Kanske beror hjälplösheten som många människor beskriver när de inte får den hjälp de behöver på att det existentiella skavet är något helt annat än psykisk ohälsa. Det existentiella skavet kan inte behandlas med medicin utan istället handlar det om att få reflektera och bearbeta sitt liv samt hitta ett språk för det som skaver.

Känslan av tomhet är inte bara en brist utan ett utrymme att handla från. Det är inte en ohälsa utan en längtan att få växa och utvecklas. Precis som sorgen behöver också vårt existentiella skav få utrymme att gestaltas.

Här kan leken och det kreativa uttrycket hjälpa oss att transformera det outhärdliga till något uthärdligt.

Genom att gestalta och uttrycka upplevelser, frågor och det ordlösa får plötsligt våra liv konturer, bokstäver och slutligen ett språk som kan förkroppsliga den drabbades liv. Här har kyrkan en stor möjlighet och ”försprång” med sin långa erfarenhet av att jobba med existentiella frågor.

Vi har som samhälle och kyrka ett ansvar att skapa rum och möten för samtal, reflektion, gestaltning som kan ge människor, unga och barn nya framtidsutsikter.