Det här kan vi lära oss av gatukonsten

Det var ingen annan än Banksy som varit framme och gjort ett nytt konstverk på en populär teater i Paris, Batachlan.

Men det var inte vilken dörr som helst utan den hade också använts som en flyktväg tre år tidigare när Frankrikes utsattes för ett av sina värsta terrordåd någonsin på exakt samma plats och där 90 människor hade dödats.

Konstverket kom först att kallas för ”Madonnan” eftersom det var en flicka vars ansikte bär en slöja på ett andäktigt sätt, men senare skulle media döpa om den till ”den sorgsna flickan”, Sad Girl. Den blev en stark minnesbild för ett helt land och en hyllning till alla offren.

Bristolkonstnären Banksy som varit en aktiv sedan 90-talet och som dessutom lyckats hålla sin identitet hemlig har uppmärksammats under åren genom sin cynism, samhällskritik och svarta humor.

Genom sina enkla stenciler uttrycker han budskap som berör hela världen och har nu blivit vår tids Picasso. Han har målat på muren i Palestina och på sönderbombade väggar i Ukraina, och överallt där historia skrivs dyker hans konst upp.

Jag kan inte låta bli att fascineras av honom och funderar på om hur det skulle vara om kyrkan arbetade på ett liknande sätt? Många av Banksys målningar uttrycker en samhällskritik. Av de åtta målningar som han lämnade efter sig i Paris var de flesta en reaktion på hur migranter behandlades i Frankrike och övriga Europa.

Det verkar som att han först gör en omvärldsanalys där han börjar med att se en orättvisa. Detta leder sedan till en reaktion, en bild där han genom sin konst lyckas hitta ett gemensamt språk, en symbol för förtrycket.

Denna symbol väcker ofta en stark igenkänning hos många människor, ibland en tröst i sorgen. En sak är säkert gatukonst berör, provocerar och väcker en mängd känslor hos människor, allt från glädje, sorg, ilska, skratt, nyfikenhet, fascination, empati men den väcker också debatt.

Jag som pastor kan jag inte tänka mig en bättre utgångspunkt än just det här för kyrkan. Att belysa orättvisor, hitta ett gemensamt språk och beröra människor.

Från 1960-talet var gatukonsten en motkulturell rörelse där människor med begränsade resurser kunde få en egen röst. Med en pensel och en färgburk kunde man yttra sig på en offentlig plats och därmed ”ta tillbaka lite makt”.

Men under 2000-talet sker en förändring och från att betraktat graffitti som vandalism av många blev det istället en folkrörelse. Vad berodde förändringen på? Hur kommer det sig att politiker och städer nu börjar stödja och anlita graffitikonstnärer som bara år tidigare brutit mot lagen? Framförallt är det två orsaker. Det första är allmänhetens entusiasm, det andra är framväxten av sociala medier.

Det finns en intressant sårbarhet i gatukonsten. Med sin korta ”livstid” lever den i nuet och att helt försvinna hör till gatukonstens essens. Det finns något vackert i att bara finnas ”där ute” i stadens brus. Vem som helst kan klottra eller göra något som motsäger det ursprungliga verket.

Den mångfalden är fascinerande och jag funderar på hur många liknande platser och rum vi har i samhället som välkomnar denna typ interaktion? Ibland är det vår mänskliga reflex att vilja bevara vissa symboler.

Men det finns en viktig poäng i att våga ”stå öppen” mitt i samhället som en Banksymålning och som Jesus gjorde på korset samt i det ständiga samtalet med människor. Vi behöver hitta balansen mellan att bevara det gamla och släppa in det nya.

Vad skulle hända om vi likt gatukonsten hittar fler ytor som tillåts vara levande och föränderliga? En yta som inte låter sig definieras av ägande utan användning, och som inte är rädd för att låta sig taggas, spottas på, bli älskad eller ifrågasatt eftersom den ”tillhör staden” och världen.

Den är alltid öppen för att omdefiniera sig själv. Jag kan inte tänka mig något vackrare eller mer inspirerande!