Minns att vi är olika

Nostalgi är ett ord från grekiskan och betyder ungefär ”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat”.

Krigsveteraner från amerikanska inbördeskriget (1861–1865), med det vi nu kallar posttraumatiskt stress, fick diagnosen nostalgi. Senare betydde nostalgi längtan efter platsen för en fin barndom, numera en längtan efter ett då hellre än ett där.

Min nostalgi rör bland annat Arboga, dit jag kom invandrande 1961. I decennier därefter patrullerade poliserna ut från polisstationen i Rådhuset, av Arbogaborna kända vid namn, till exempel Oskarsson, Sigurd Granberg och nitiske Forslöw.

Brandstationen och ambulansen var bemannade dygnet runt.

Fyra lokaltidningsredaktioner bevakade vad de styrande politikerna tänkte hitta på.

I Arboga fanns fyra bankkontor, SEB, SHB, Sparbanken och – Postsparbanken med ett hela dagen öppet postkontor. Posten delades ut varje dag, även lördagar.

Det var innan danskarna lurade Maud Olofsson och därmed Sverige att bära Danmarks pensionsskuldtyngda postverksamhet. Så bildades PostNord, som snabbt började sin planerade nedläggning, enligt – som det verkar – följande modell:

”Vi höjer portot ordentligt så skickas det färre brev. Skickas det färre brev har vi orsak att höja portot än mer, så skickas det färre brev. Vi delar ut brev högst 2–3 dagar i veckan så skickas det färre brev, så får vi orsak att höja priset för ett frimärke till 18 kronor. Då skickas det ännu färre brev, så vi kan skylla på det nu när vi 2024 slutar tömma de gula brevlådorna varje dag. Nästa steg blir att vi tar bort alla gula brevlådor, så skickas det inga fler brev.”

För oss som värdesätter att läsa på papper (tidningar, brev och vykort) skapar saknaden av gamla Postverket en speciell post-traumatisk stress. Men den krämpan är obetydlig jämfört med den tunga saknaden av tiden då det i Sverige inte var sprängningar och skjutningar varje vecka.

För att inte betunga vården gäller det nu att hitta en bra egenbehandling av oron. Jag rekommenderar den avstressande vårdcentralen Naturen, där tack vare allemansrätten alla får lista sig.

Fram till i torsdags har jag dagligen sett ”Den stora älgvandringen” i TV. Därmed har längtan växt att vistas i skogen, bland fåglarna – som på flera vis är som vi människor, det vill säga olika.

Jag har umgåtts mycket med de orädda lavskrikorna, som i flock tyst kommit ner i träden runt mig så snart jag rastat där i södra Norrland. De har förresten den egenheten att fjolårsungarna hjälper föräldrarna med att ta hand om de nyfödda.

Andra med ansvar. När silvertärnan, som förresten får fler soltimmar på ett år än någon annan levande varelse, flyttar till Arktis följer ungarna pappan på bara en vingbredds avstånd.

Hos flera andra arter sticker föräldrarna söderut och lämnar årsungarna kvar i Sverige, Bivråkarna till exempel. Deras avkomma flyger iväg veckor senare och tycks hitta sina föräldrar i Afrika fast de aldrig varit där.

Naturen är extra lockande nu när fåglarna är på sånghumör.

Att höra gulsparven snabbt räkna 1–2-3–4-5–6 följt av ett långt ”sjuuu”, är välkommet. Och rosenfinkens ramsa ”Pleased to meet you” får mig att le. Det går även att stå ut med gransångarens ändlösa tjat om ”salt sill, salt sill, salt sill”.

Så har vi då lövsångaren, Den har alltid låtit pessimistisk och slutar sin strof med sjunkande volym (s.k. fade out). Den är Sveriges vanligaste fågel. Men arten har minskat med miljoner exemplar de senaste åren. Passande är därför att ramsan för att minnas lövsångarens läte är:

”Och vi som hade det så bra och så blev det så här.”

Vi människor har också olika läggning och läten. Jag brukar illustrera det med Alf Svenssons upplevelse i Luleå, vare sig det är en skröna eller inte.

I övre Norrland tycks de tystlåtna invånarna ha slut på luft. De säger inte hela orden, Luleå blir till exempel ”Lule”. Och när de säger ”Jo” sker det på inandning.

Den dåvarande kd-ledaren försökte trots det konversera chauffören i taxin från flygplatsen i Kallax.

”Har du barn?”
”Jo.”
”Hur många barn har du?”
”Sju.”
”Vad heter dom då?”
”Olika.”