Reflektioner i snöslasktider

En sak jag reflekterat över är skillnader i dagligt liv och vad som är en svensk styrka och svaghet. Vad skiljer utlandet från Sverige? Vad är bra och vad är mindre bra?

En skillnad mot utlandet som ofta diskuteras är svensk integration av invandrare, där de som lyckas integreras gör det tack vare egen vilja medan samhällets incitament snarare segregerar, med det har diskuterats så länge av andra att det hoppar jag över. Det finns mycket annat som rör skillnader i mänskligt liv och beteenden.

En skillnad är frivillighet. Detta kan ta sig ett flertal uttryck. Utomlands bor jag i en liten ort som är stor som Kolsva, fast med spritbutik, några fler restauranger och företeelser som kan verka främmande.

På onsdagar är det bingo på brandstationen. Brandbilarna backas ut och i den stora fordonshallen spelas det bingo till förmån för brandmännens fritidskassa, välgörenhet och brandkårens frivilliga.

På söndagar erbjuder brandmännen stadig frukost mot betalning, lagad och serverad av deras frivilliga. Pengarna går till brandkårens sociala aktiviteter och goda ändamål. Brandkåren är i princip en social klubb med egen pub och bar som släcker bränder, bryter upp bildörrar efter kollisioner men mest umgås.

Du kan även vara frivillig brandman och få ett eget skift eller egen jour – utan lön. Brandkårens frivilliga hjälper till med avspärrning och trafikledning vid bränder och olyckor, underhåll och arbetskraft för brandkåren – och för detta blir man en del i en social gemenskap som är nära, gemensam och omfattar mycket. Och man umgås med grannkommunernas brandkårer. Det brann ett hus i grannskapet, det dök upp ett femtontal brandbilar från sju brandkårer, jag räknade, efter att vår brandkår begärt hjälp. Det hade behövts max två brandbilar. Det handlar inte om att släcka ett hus som brinner, det är lojalitet och ett brandyxans och motorpumpens brödraskap (systraskap).

Om en brandman begär hjälp så kommer man till undsättning. Du är inte ensam om du blir frivillig på brandkåren. En bredd som jag återsett kanske i Finska Föreningen i Kolsva som jag kommer ihåg den när jag växte upp i Kolsva för geologiskt länge sedan – dans, idrott och kultur – fast här är det brandkåren som är i centrum.

Jag vet inte om KAK-bygdens brandmän ser fram emot att brandstationen blir pub och ungdomsgård för medelålders, om än att dessa hjälper till, men det är ett annat sätt att göra saker. Världen gör saker annorlunda.

Frivilligheten tar sig även andra former som patienthjälp på sjukhus. Lite här och var i världen är det vanligt med sjukhusvolontärer som är mer en medmänniska, som en släkting som inte hade tid att komma, och det tar inget arbete från den anställda sjukhuspersonalen.

Det är ofta pensionärer som har det som deltidssyssla att hjälpa till på sjukhuset. De sitter bredvid utskrivna som väntar på färdtjänst, de anvisar vägen, de samtalar med dem som väntar och är ensamma och hjälper dig att navigera.

Var ligger röntgenavdelningen? Hur snabbt kommer taxi eller uber?

Detta löser en hel del saker – för det första är samtal och socialt utbyte en av de bästa friskvårdsåtgärderna för att förhindra demens och saktar ner utveckling om demens fått fäste. Det gynnar både den som är frivillig hjälp på sjukhuset och patienten, bägge gynnas av detta och det är trevligt.

För det andra, i ett samhälle med allt större konkurrens om resurser och låg personalbemanning, frivillighet avlastar. Frivillighet skall inte ta jobben från personalen, den skall göra hårda jobb lindrigare och avlasta. Frivillighet hjälper till.

När jag tänker på frivillighet och hur man kan hjälpa till kommer jag att oundvikligt att tänka på Köpings Dragspelsklubb som spelar för fulla bälgar på våra äldreboenden i år – Nordlund, Ängslund, Tunadal och servicehuset Misteln i Kungsör med flera. En klubb som i decennier spritt glädje på servicehus och äldreboenden.

Min farsa var dragspelare, han dog 1990, och jag kommer ihåg som grabb när dragspelarna spelade på Långvården på Köpings Lasarett sent 70-tal, för äldre som då var födda sent 1800-tal.

När de klämde till med drömmen om Elin, så hade det ingen betydelse hur ålderssvag publiken var, detta var deras ungdoms slagdänga och kroppen följde med i sången: ” Vad jag drömt om dig, Lilla Elin lik som sommarns vind, söt som sockerstrut, med brun och fjunig kind, under alla år, har jag burit med mig drömmen, drömmen om Elin, leende under en blommande lind”.

Några människor tog sig tid att göra något som uppskattades av andra och återtände lite livsglädje – på långvården. I modern tid fick ”Drömmen om Elin” ett andra liv genom Tommy Körberg och Allsång på Skansen.

Jag tror att vi i framtiden får se mer frivillighet för det finns så mycket behov där samhället inte har möjlighet att följa upp, det finns inte resurser men man kan inte bortse från behoven.

Det är fler enpersonshushåll, ensamstående, folk blir äldre, vi har fler med lätt demens, ungdomspsykatrin kräver stödpersoner, och jag tror att människor ser behovet mycket bättre än politiker, partier och Statens Offentliga Utredningar (SOU). När människor ser behov vill de hjälpa till, inte alla men tillräckliga många för att göra en skillnad.

Några reflektioner i snöslasktider, när man borde vara deprimerad men halkar in på det positiva spåret – genom att tänka på hur folk hjälper varandra.