Rösta i EU-valet

Jag är en av 450 miljoner invånare i 27 EU-länder som den 9 juni har chansen att delta i EU-valet och välja EU:s parlament. Vi röstar i EU-valet vart femte år. Förra gången, i maj 2019, deltog 55 procent av alla röstberättigade i Sverige i valet, högre än EU-genomsnittet och 4 procent högre än valet fem år tidigare.

Jag röstade för ett svenskt medlemskap till EU vid den rådgivande folkomröstningen den 13 november 1994. Röstade för ett medlemskap gjorde då 52,3 procent, 46,8 röstade emot. Efter folkomröstningen gick Sverige med i EU den 1 januari 1995.

Den 14 september 2003 fick svenska folket chansen att i en rådgivande folkomröstning svara på frågan: ”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?”
55, 9 procent röstade nej. 42,0 procent röstade ja. Det gjorde jag också.

Min bedömning är att vi på sikt måste gå med i euron. Fördelarna är så många. Men den dagen blir det till ett mycket högre pris än om vi hade gått med 2003. Kronans värde mot euron har sjunkit dramatiskt sedan dess.

Det är lätt att vara kritisk mot EU-projektet, som i många avseenden gått för långt i överbyråkratisering och detaljstyrning. Ledamöter och tjänstemän har löne- och anställningsvillkor som många uppfattar som stötande.

För mycket satsning på jordbrukstöd och en struktur med döende branscher. För lite satsning på innovation, utveckling och framtid – automatisering och robotisering, digitalisering och Artificiell Intelligens.

Men som Olof Palme sade: ”Samhället är människans verk, så om något är fel på samhället kan vi ändra på det.”

En viktig princip i EU:s grundtanke är subsidiaritetsprincipen, ett begrepp som är svårt att förstå och stava till. Ett beslut skall alltid fattas så nära dem som berörs som möjligt. ”Närodlat” hade Centerpartiet sagt.

KD:s paroll i förra EU-valet gav det svåra begreppet subsidiaritetsprincipen, nästan lika svårt att stava till som ecklestiastikminister, en förklaring, som var både rolig och träffande:

”Make EU lagom again”. En tydlig och oblyg association till Donald Trumps slogan i förra presidentvalet: ”Make America Great Again”.

En maktförskjutning från nationella parlament till EU-parlamentet i Bryssel har ägt rum. Det har skapat folkligt missnöje. EU skall förstås fokusera på de stora, gränsöverskridande frågorna, som klimat och miljö, flyktingfrågor och migration, internationell gränsöverskridande brottslighet. Frågor om gurkors utseende borde gurkor själva få välja utifrån sin egen växtkraft.

Klimatet är förvisso ett nyckelområde för EU-samarbetet. Med Parisavtalet från 2015 som grund är EU;s mål netto-noll-utsläpp av koldioxid år 2050.

Etappmålet är att minska utsläppen med 55 procent från 1990 års nivå till 2030. Satsningen Fit for 55 är en samling lagar, antagna de senaste två åren. Genom ökad elektrifiering skall fossilberoendet minskas. Det kommer att påverka industriproduktion och energiproduktion, transporter och bostadsbyggande.

Men – för mig är EU i första hand ett fredsprojekt, mellan länder och folk, som historiskt sett alltid legat i krig med varandra, framför allt alla dessa krig genom historien, fram till första och andra världskriget, mellan Tyskland, England och Frankrike.

Vi i Sverige, som har haft fred i över 200 år, kan inte till fullo förstå värdet av EU som fredsprojekt. Krig är ju något som drabbar andra, inte oss.

Vi har vuxit upp och lärt oss ett mantra i svensk utrikes- och säkerhetspolitik: ”Alliansfriheten har tjänat oss väl. Den har givit oss fred i 200 år.” Detta är en missuppfattning och felanalys.

Sverige och Polen har båda historiskt sett varit neutrala stater. Sverige, omgivet av fredliga grannar som Norge och Finland, har haft fred i över 200 år. Polen, granne till krigiska Tyskland och Ryssland, har ständigt varit utsatt för invasion, ockupation, delning. Mellan 1772 och 1918 fanns inte Polen på kartan; delades tre gånger mellan Ryssland, Preussen, Österrike / Ungern.

Det är inte neutralitetspolitiken som givit Sverige fred i över 200 år utan vårt läge på kartan, med fredliga grannar. Hade Sverige och Polen bytt geografisk position med varandra hade Polen haft fred i över 200 år och Sverige ständigt varit föremål krig, aggression och invasion.

Det är lätt att vara kritisk mot EU på formella grunder. Det parlament, som Europas folk väljer, är svagt visavi andra maktcentra – Kommissionen och Ministerrådet.

Kommissionen föreslår lagar. Parlamentet kan påverka processen. Slutligen får Parlamentet säga ja eller nej till ett färdigt lagförslag. Men när parlamentet sagt ja måste även ministerrådet säga ja. Annars blir inte den lag, som parlamentets majoritet sagt ja till, antagen.

Det folkvalda Parlamentet bör naturligtvis vara högsta, beslutande organ, är det lätt att tycka.

Ryssland, Iran och Kina är ett växande hot mot omvärlden. Ett starkt, enat EU behövs, som vilar på grundpelarna fred, frihet, mänskliga rättigheter. Det finns förvisso några få länder inom EU, som visar upp demokratiska skönhetsfläckar. Kanske skall dessa länder, som Magdalena Andersson föreslagit, kunna uteslutas.

Men – ett starkt Europa, som känner trygghet i sin egen självtillit, behövs – i synnerhet som USA, vår starke partner inom ramen för Natosamarbetet, under en eventuellt nyvald president Donald Trump, kanske väljer en mer isolationistisk väg med minskat engagemang i Nato och svagare band till Europa.

Jag är västmanlänning, svensk, europé. Självklart deltar jag i svenska val. Självklart deltar jag i EU-valet. Det finns många spännande toppnamn på olika partilistor, som alla kan välja bland och kryssa.

Rösta i EU-valet, du också!