Spaningar utan svar i jakten på ”sanningar”

I november är det 60 år sedan John F. Kennedy sköts ihjäl under en bilkortege i Dallas och oklara omständigheter. I de kulturella efterdyningarna har jag hamnat i dessa omständigheter, men trillade istället ner någon helt annanstans.

Jag antar att Kennedymordet kommer att uppmärksammas i höst, men vi börjar inte där. Vi börjar med comfort food. Fet mat med inte sällan nostalgiskt värde som stoppar om och bäddar ner en när man behöver. Ostigt, friterat, fettigt, flottigt. Kalorierna läker och helar framförallt själen, agerar välgörande. Tröstmat. Där är man ibland.

Men rent personligt är jag oftare i tröstkultur (finns begreppet comfort culture?), jag ser om eller läser om saker som jag tidigare sett eller läst. Det är någonting som lockar mig tillbaka; kanske miljöer, intressanta karaktärer eller att jag bara minns att det gav mig varma känslor där och då. Bekvämt, visst kanske det blir nya intryck men man vet på ett ungefär vad som händer och det är mental balsam.

Senaste tröstkulturen som konsumerades var JFK (för tredje, kanske fjärde gången), Oliver Stones tre och en halv timme långa konspirationsepos från 1991 (vilken film, vilken cast, vilken grej) om en alternativ förklaring till mordet på USA:s president John Fitzgerald Kennedy. Officiellt fastslaget av den hastigt ihopsamlade Warrenkommissionen var Lee Harvey Oswald ensam skytt från en lagerbyggnad i centrala Dallas. Men oklarheterna var och är många; Oswald själv skjuts ihjäl kort efter att han förhörts utan dokumentation, ”The Magic Bullet”, Kennedys obduktion. Med mera.

Syftet med denna text är egentligen inte att beröra Kennedymordet ur ett konspiratoriskt perspektiv, men jag måste ändå poängtera dels den hundkennel som skulle kunna ligga begravd, dels den skit Stone fick efteråt för att ha handskats ganska liberalt med fakta och ”sanningen”.

Att delar ur CIA, FBI och den amerikanska regeringen skulle velat röja sin egen president ur världen för att bland annat trappa upp i Vietnam är ju minst sagt kontroversiellt, men fascinerande.

Men filmen fick konsekvenser, nya grupper började granska med nya ögon. Väldigt många av de hemligstämplade dokumenten släpptes med jämna mellanrum, men det finns en mängd känsliga papper som fortfarande väntar på att se offentlighetens ljus. Minnesdagen kommer som sagt förmodligen leda till ny uppståndelse i höst, med nya krav på transparens. Spännande.

I vilket fall, uppslukad – som man kan bli av saker – kunde jag inte få nog av Kennedymordet, eller snarare av filmen och dess svallvågor.

Först sågs den relativt nyutkomna dokumentären JFK Revisited (där det framgår att det fortfarande ligger hundkennel begravd sett till bevis och hantering, men även att Stone är riktigt rejält sugen på att tvätta egen byk), därefter podcasten Rewatchables där tre till fyra amerikanska snubbar i medelåldern ser om filmer och pratar om dem. Och jag blev uppslukad även av det, av tre-fyra medelålders män som PRATAR i en och en halv timme om en film de sett, i detta fall JFK. Och jag börjar tänka efter.

Eskapism, verklighetsflykt, är tidlöst antar jag. Att se film, läsa böcker, eller spela tv-spel för att under korta ögonblick förflytta sig och koppla av. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär, i alla fall dina egna.

Men i denna internetålder (har jag låtit äldre?) tycker jag mig se eskapismen förändrats, vilket slog mig först efter jag lyssnat på de tre-fyra amerikanska medelåldrarna. Vi börjar mer och mer ta del av andras upplevelser, och utbudet ser ut därefter.

Det finns podcasts med folk som sett en fotbollsmatch och pratar om den, film (som Rewatchables), vad människor tycker om den musiken de lyssnar på. Och tydligen ett enormt community där främst ungdomar tittar på folk som reagerar på videoklipp eller spelar tv-spel, Twitch ska det tydligen heta (nu låter jag om möjligt ännu äldre). Det här är något som innan mitt senaste tröstkulturande gått mig förbi.

Istället för att alltså utöva kulturen (och eskapismen) själva är vår nuvarande eskapism att ta del av andra som utöver den. Det är såklart otroligt mycket lättare att komma med simpla spaningar, betydligt svårare att förklara varför (och eftersom Kennedymordet fick mer utrymme än tänkt får jag svårt att utveckla något längre).

Kan det handla om bekvämlighet, alltså att man knappt orkar utöva kulturen själv? Det om något borde då vara det sanna epitetet av comfort culture?