23 år i Magazin24:s tjänst

Tidningsvärlden rymmer två helt olika hjältar:
Hjältarna som hörs och syns. Journalisterna som skriver i tidningen, får  bilder på sig själva, kan skapa sig en läsekrets och få beröm och uppskattning av nöjda och glada läsare.

Bakom kulisserna finns en annan kategori hjältar, som är osynliga för läsekretsen men oumbärliga för tidningen, dess utgivning och ekonomiska hälsa. De som håller ordning på siffrorna, betalar räkningar, betalar ut löner, betalar in skatter, bokför och redovisar.

Utan de goda orden – ingen bra tidning.
Utan de goda siffrorna – ingen tidning alls.

De goda orden och de goda siffrorna tillsammans skapar en tidning som kan glädja en läsekrets och göra ägarna nöjda.

Per Ståhl tillhör den senare kategorin tysta hjältar. Hans namn har förvisso funnits i redaktionsrutan med små bokstäver. Därutöver har han inte gjort något större väsen av sig i tidningen.

Men – Per Ståhl har verkat i Magazin24 i 23 år. Han var med från tidningens barndom. Han har sett journalister, redaktörer och annonssäljare komma och gå.

Själv har han stannat, skapat kontinuitet, ordning och reda. Konjunkturer har sviktat, pandemier har uppstått och upphört. Per Ståhl har i goda och dåliga tider varit en klippa med sitt lugn, sin vänlighet och sin professionalism.

Alla diplom i GULD från UC på en av väggarna på redaktionen vittnar om Per Ståhls sifferkonst i enlighet med bokföringsplikter, revisionsregler och skattelagar.

Jag träffar Per på villans altan i hans hem i Arboga för en liten pratstund.

Hur kom det sig att du började på Magazin24, Per?

– Jag drev ett annonsblad i Arboga som hette A-nytt. Tidningen utkom en gång i veckan. Jag sålde och skapade alla annonser själv. Det var mycket slit, jag jobbade jämt. Magazin24:s ägare ville träffa mig och föreslog att vi skulle gå ihop. Jag lade ner A-nytt och blev anställd på Magazin24.

Hur var de första åren?

– De första åren var tuffa. Vi arbetade sju dagar i veckan. Henrik Hansson var vd, Patrick Mörk var reporter, Janne Danielsson fotograferade, Kenneth Engström sålde annonser och Carsten Corp jobbade med grafiken. Från början sålde jag annonser på Arbogamarknaden, skapade dessa annonser och skötte ekonomin. På den tiden hade vi omkring 25 annonser från Arboga, i varje nummer. Vi hade många tuffa år i början. Det var osäkert om vi skulle överleva.

Vilka var de stora annonsörerna i början?

– Hästens annonsering 2004-2006 var omfattande. Utan Jan Rydes välvilja mot Magazin24 under dessa år hade tidningen haft svårt att överleva.

Hur kommer det sig att du varit så yrkesskicklig som ekonomichef?

–Ekonomi är A och O. Jag är en siffermänniska. Några få siffror och jag ser genast om det går åt rätt håll eller åt fel håll. Målet var att sälja annonser för 210 000 kronor i snitt i veckan. För att verksamheten skulle rulla på och inte gå back tjatade jag hela tiden att detta snittmål skulle vara vårt mål varje vecka.

Hur kom det sig att du stannade så länge på Magazin24?

– Jag brinner för Magazin24. Det var roligt att jobba där. Jag lade ner hela min själ i mitt arbete för att allt skall gå ihop. Vänt på varenda krona. I början, när det var kärvt, betalade vi våra räkningar vid första påminnelsen. Men vi betalade alltid, aldrig några betalningsanmärkningar.

Berätta om din bakgrund?

– Född i Säby utanför Tranås. Pappa var trädgårdsmästare. Mamma jobbade inom äldreomsorgen. Vi var sex barn i familjen, jag hade två yngre, tre äldre syskon. I början på 70-talet, när jag skulle börja åttonde klass, flyttade familjen till Edsbyn. Där drev pappa en blomsteraffär. Jag var nog den i familjen som rotade mig bäst i Edsbyn.

Spelade du bandy?

– När det drog ihop sig till bandy på idrottslektionerna sade jag att det är bättre att ni övriga spelar och att jag tittar på. Fem av mina skolkamrater var väldigt bra och fick så småningom spela i Edsbyns A-lag. När jag flyttat till Arboga åkte jag några gånger till Rocklunda i Västerås för att se VSK–Edsbyn.

Per och en bror, Olle, tog över blomsterbutiken i Edsby efter pappan.

– Sedan köpte vi en blomsterbutik till, i Hudiksvall. Då delade vi på oss. Min bror drev butiken i Hudiksvall, jag var kvar i Edsbyn. Jag drev blomsterhandeln i över 10 år. Jag blev alltmer allergisk mot vissa blommor, till exempel lövkoja och gula rosor.  Då sålde jag butiken.

På hösten år 1995 köpte brodern Olle Bellis i Arboga.

–Han ville att jag skulle komma ner och hjälpa till i butiken. Jag hade inte något jobb, just då. Lovade hjälpa till, i högst sex månader, pga mina allergiska besvär. När jag gick hem kändes det som om jag hade feber. Jag trivdes i Arboga och stannade här. Då startade jag A-Nytt 1996.

Från blomsterhandel till annonsblad – hur kom du på idén?

– Jag hämtade inspiration från Voxnadals-Nytt i Edsbyn. Den hade funnits i många år. Jag tänkte att om man kan ge ut ett annonsblad i Edsbyn borde det fungera också i Arboga. Hyrde en femrummare i centrala Arboga, med ingångar från två håll. I ena delen bodde jag, andra delen var mitt kontor.

Kommer papperstidningen att överleva?

– Ja, det tror jag. En papperstidning med ett bra innehåll kommer alltid att ha en läsekrets. Gärna positiva nyheter. Jag gillar Min Goda Nyhet i Magazin24, där vanliga människor får säga något positivt som inträffat i deras eget liv.

När Lola Svensson startade sin dansstudio – DansLola – var Tony Irving I Köping för att hjälpa till. De kom också upp på redaktionen. Per minns att det var kul att träffa en kändis från Let´s Dance… I dag tittar Per mest på sport på TV, inte längre breda underhållningsprogram.

Per är en föreningsmänniska. Han var en av grundarna till det illustra sällskapet Gammeldanskens Vänner i Arboga. Ett gäng herrar i mestadels mogen ålder som möts en gång i månaden, dricker gammeldansk, äter en middag och har allmänt trevligt tillsammans.

– Jag blev skrivare i styrelsen. Det ville jag inte vara. Jag var redan sekreterare i Arboga Södra. Jag var också sekreterare i Lions. Jag slutade komma för att slippa vara skrivare. När de valt en ny skrivare började jag åter gå på Gammeldanskens Vänner och de trevliga månadsmötena.

Frestelser du inte kan motstå?

– Jag kan nog motstå det mesta. Jag dricker aldrig ensam. Men i sällskap dricker jag gärna goda destillerade drycker som vin, whiskey och konjak.

Jag lämnar den vita villan i Arboga, där Per bor med sin sambo, Lena. En pratstund med minnen, nostalgi och lite skratt är över.

Från oss alla på tidningen avslutar jag, inspirerad av HoolaBandoola, med en liten sånghyllning till Per:

”Har vi tur så tar historien
inte slut på länge än.
För det är vi som är legenderna
För dom som kommer sen.
Och chanserna dom kommer
kanske aldrig mer igen,
ifall vi inte tar dom.”