Läs om min läsning och mitt skrivande!

Den handlar om läsning. Och skrivande. Den handlar om det överlägsna i det skrivna ordet. Om ambitioner, och drömmar.

Jag började älska läsningen i slutet av lågstadiet, i Skogsbrynsskolans ytterst modesta bibliotek upptäcktes många skatter främst inom kategorin sport då mitt idrottsintresse på bara något år skjutit i höjden från att tidigare varit i princip obefintligt.

Därefter fortsatte det, på mellanstadiet såg jag alltid till att jag var klar med ”planeringen” (alla uppgifter i de olika ämnena för veckan, som alltså gick under namnet ”planeringen”) i förtid så att jag kunde springa ner till biblioteket och låna en ny Sune- eller Bert-bok – som jag minns plöjdes i ration en bok/timme. Ungefär så fort gick det naturligtvis inte. Men fort gick det.

Farsan och bröder älskade att fiska, och när de väl vann över morsan så var det fyra mot en och jag hade ingenting att sätta emot när det vankades semester: fiskesemester med husvagn. Traumatiserad är jag inte, men jag kan inte direkt påstå att jag saknar norrländska knott svärmandes rumt omkring de få gånger jag gick med på att ställa mig vid en bäck, tjärn eller sjö och kasta det där spöet ut i vattnet för att resultatlöst veva tillbaka draget.

Oftast satt jag antingen kvar i husvagnen eller i bilen med mina böcker som jag lånat på stadsbiblioteket innan avfärd.

All den mängdträning jag ägnade mig åt som ung gjorde att jag jag utvecklades till att bli en snabb läsare, vilket jag ha kommit att haft enorm nytta och glädje av senare i livet. Jag tackar någon lycklig stjärna att inte mobiltelefonen fanns, annars hade kanske TikTok, Snapchat och Instagram gått varmt och jag gått miste om alla upplevelser i litteraturens värld!

Efter gymnasiet när jag var kunskapstörstande, vetgirig och pretentiös som bara en nittonåring kan vara började ambitionerna treva, kärleken till läsningen hade tillsammans med en faiblesse för författarlevernet (Hemingway, Bukowsky, de Maupassant, Baudelaire) skapat ett intresse för att skriva. Först skulle jag bli journalist, frilansade som sportreporter på Bärsingen men tröttnade på att sitta i kalla ishallar och intervjua tjuriga hockeytränare som nyss förlorat med 2-6. Nej nej, skönlitterär författare fick det bli.

Sedan dess, helt ärligt: ett tiotal romanidéer har funnits i hjärnan, ett par tre har påbörjats men ingenting har färdigställts. Inte ens nära. Jag har svårt för strukturen och för att skriva dialog. Har svårt med disciplinen som krävs.

För tio år sedan läste jag Klas Östergrens Gentlemen (en av mina bättre läsupplevelser, fler kommer följa nedan). Fantastisk berättelse om alteregot Klasa och hans eskapader med Henry Morgan, en otrolig struktur och vilket språk sen. När jag sedan fick reda på att Östregren var 24 år när han skrev boken fick mina författarambitioner sig en rejäl törn. Man hamnar väl i Svenska Akademien av en anledning, antar jag.

Tillåt mig att vara en smula personlig. En människa jag håller högt har sagt till mig att man inte ska dela sina drömmar, man ska behålla dem för sig själv för att inte riskera att jinxa dem för mycket. Sveriges Författarförbunds kriterier är två böcker sett till omfång för att bli upptagen, det sällskapet skulle jag vilja tillhöra en vacker dag. En dröm. Hoppas jag inte jinxar för mycket nu.

Men läsupplevelserna, jag hoppas verkligen ni kan känna igen er när man blir som totalt uppslukad, vänder blad på blad på blad och blir som ett med berättelsen? Ser den utspela sig framför näthinnan, känna sig mitt i.

Da Vinci-koden i högstadiet, som jag fick i julklapp en vinter-weekend i Leksand. Den var så spännande att jag inte släppte den och läste klart i bilen hem, kolsvart utanför rutorna. Khaled Hosseinis Flyga drake på en malaysisk strand är en annan läsupplevelse jag håller högt, jag var satt ur spel ett par dagar. Och nu senast Där kräftorna sjunger på en redan omskriven bökig tågresa.

Kanske var det på grund av det hårda levernet med sena kvällar och lite sömn nere på kontinenten som gjorde mig extra sårbar, men Delia Owens mästerverk om den unga Kya som växer upp i utanförskap på fler sätt än ett träffade mig rakt i hjärtat. På ett vis som ingen kulturupplevelse gjort på väldigt länge, på ett vis som jag inte längre visste att jag var kapabel till att bli träffad på.

Boken innehåller allt, ALLT! Den här krönikan ska inte avslutas som en bokrecension, jag uppmanar däremot er alla till att bege er ner till North Carolinas våtmarker och navigera bland mysterierna, naturen, maten, människoödena.

Min nya favorithjältinna Kya behöver inget kompass, hon använder stjärnorna. Men hur hänger det här ihop då? Jo, Delia Owens har nämligen gett ny näring till författarambitionerna, de som Klas Östergren effektivt om inte dödade så i alla fall lemlästade. Zoologen Owens debuterade med sitt mästerverk vid 69 års ålder! Jag har god tid på mig!