”Nej till vätgasfabrik som granne”

Folk på Kungsängen lever i samexistens med Yara, väl medvetna om att fabriken tillverkar ammoniumnitrat, kvävekälla i mineralgödsel men också ingrediens i civila sprängämnen.

Men att låta ytterligare en industri med inbyggd risk för explosion och detonation bli granne med Kungsängen väcker vrede, upprördhet och kompakt motstånd bland folket på Kungsängen. Folket på Kungsängen säger nej till den tänkta vätgasfabriken Köping Hydrogen Park.

Köpings djuphamn togs i bruk 1932. Kostnaden var 1,1 miljoner kronor. I tider av lågkonjunktur, arbetslöshet och stora ekonomiska bekymmer för Köpings stad ansågs detta vara en djärv satsning.

Hamnen gjorde att Svenska Salpeterverken (Yara) och Skånska Cementgjuteriet (Nordkalk) etablerades nära hamnen. Cementfabriken invigdes 1941. En 42 kilometer lång linbana byggdes till Forsby kalkstensbrott i Södermanland. Lera, som behövs för framställning av cement, togs upp ur ån med hjälp av eget mudderverk.

När Skånska Cement byggdes rådde stor bostadsbrist i Köping. 1940 hade Köping 7 496 invånare. Fem år senare hade befolkningen ökat till 11 040 invånare.

Skånska Cements plan var att bygga hyreshus till arbetarna i Köpings centrala delar och ett egnahemsområde till tjänstemännen intill ekskogen några hundra meter från fabriken. Tjänstemännen var verkmästare och driftsingenjörer.

Krigsutbrottet 1939 förändrade dessa planer. Ransonering av drivmedel och gummi gjorde att alla på fabriken behövde ha gångavstånd till jobbet.

Egnahemsområdet Kungsängen byggdes till största delen på 1940-talet. Fastighets AB Djurgården – ett dotterbolag till Skånska Cement – lät uppföra ett femtiotal enfamiljshus, tre radhus och några större bostadshus. Skånska Cement svarade för all service inom området: vatten, avlopp, parker och fritidsanläggningar.

De första villorna började byggas 1941 och var avsedda för arbetare, lägre tjänstemän och driftsingenjörer. De större villorna, som byggdes, var avsedda för högre tjänstemän. I den största villan, Villa Djurgården, bodde fabrikens chef.

I början av 1950-talet byggdes tre radhuslängor. De var avsedda för gifta fabriksarbetare med familjer. I varje radhuslänga fanns fem lägenheter, bestående av tre rum och kök.

Av de tre större hyreshusen på Mälartorget byggdes två av dem 1945–1947. Det tredje byggdes 1955.

Bruksmentalitet och hierarki rådde i området. Det kom bland annat till uttryck i hur nära fabriken man fick bo. Disponentvillan, där fabrikschefen bodde, låg längst bort från fabriken. Närmast fabriken fanns de mindre villorna och radhusen och hyreshusen. Där bodde arbetarna.

I hyreshusen vid Mälartorget fanns bibliotek, lekskola, livsmedelsaffär och tobakshandel. Fotbollsplan, tennisbana, varpaplan och minigolfbana fanns också i området.

1980 lät kommunen upprätta ett stadsplaneförslag för att fastställa i vilken omfattning Kungsängen kunde bevaras för bostadsändamål. Arbetet föregicks av en bostadsmiljöundersökning. 38 av 120 hushåll intervjuades. 95 procent uppgav att de trivdes bra i sin bostad och 87 procent uppgav att de trivdes bra i området.

Kommunstyrelsen gav stadsplanekontoret i uppdrag att arbeta fram en generalplan. Kungsängen föreslogs i planen att utnyttjas för industriändamål.

De boende skickade in protestlistor, och bevisligen finns Kungsängen kvar som bostadsområde.

1982 fick de boende friköpa sina hus. Olika ägare har haft inflytande och satt sina spår på villorna, radhusen och hyreshusen. Carportar, altaner och friggebodar har tillkommit. Fasadmaterial har bytts och färgats om.

I en utredning av Västmanlands läns museum 2016 gjordes en analys av Kungsängens kulturhistoriska värde.

Utredningen konstaterade att Kungsängen har ett socialhistoriskt och samhällshistoriskt värde. Området berättar en del av Köpings historia.

Kungsängen har också ett kulturhistoriskt värde i ett regionalt perspektiv.

Området är ett exempel på ett brukssamhälle som växte fram i en tid då industriverksamheten i Sverige expanderade och utvecklades.

Området har ett byggnadshistoriskt värde. Här kom folkhemmets idéer och den tidens byggteknik och material till uttryck, alltifrån toalett inomhus till aluminiumplåt och siporex som byggmaterial.

Kungsängen är ett homogent sammanhållet område, ritat av den mångårige stadsarkitekten Nils Hansson. Detta har ett arkitekturhistoriskt värde ur ett lokalt perspektiv.

För folk som bor på Kungsängen i dag, för många köpingsbor som tidigare bott på Kungsängen eller haft kopplingar via släktband och vänskapsband har området ett identitetsvärde.

Kungsängen är synnerligen skyddsvärt. Det var slutsatsen Västmanlands länsmuseum kom fram till i sin utredning 2016:

”Området är unikt i sitt slag i Västmanland, med tanke på hur och i vilken tid området har bildats. Skeendet är en viktig del i Västmanlands historia men också specifikt Köpings historia.”