Nostalgi, skratt och starka känslor

Som älskad fransklärare i fyra decennier brukade Lars Hammar steppa för sina elever när de tog studenten på Ullvigymnasiet. Vi får möta honom i en filmsnutt från sista dagen på skolan, då han kramas om av elever och får blommor av kolleger. Nu skall Lars ägna resten av livet åt att njuta av livets goda tillsammans med sin älskade hustru, Tiina.

Men åren går och Lars blir alltmer trött och svag, håglös och deprimerad. Nu orkar han knappt resa sig ur skinnfåtöljen i huset på Lovisedalsvägen i Köping. ”En belgisk skinnfåtölj”, påpekar han. En närmare tusen sidor tjock bok om de Gaulle kommer att ”ta flera år att läsa”, konstaterar den gamle frankofilen.

Den älskande sonen Filip bestämmer sig, som alltid tillsammans med sin bäste vän Fredrik, att göra något åt saken. Han hyr en orange Renault4, samma som familjen ägde när Filip var barn och familjen bilade till det franska semesterparadiset Beaulieu-sur-mer vid Medelhavet.

Nu skall det bli en resa i bilen, tillbaka till miljöer och minnen. Detta för att få livsandarna att återvända i den åldrande pappa Lars.

Det börjar inte så bra. Vid en första övernattning i Malmö faller Lars ur sängen och får en spricka i benet. Hustru Tiina kommer ner och tar hand om Lars medan Filip och Fredrik själva åker genom Europa i den hyrda bilen.

Det går inte så fort, och de konstaterar att de åker i ”Europas mest omkörda bil.”

Pappa Lars återhämtar sig, flygs ner med rullator och återförenas med pojkarna före den franska gränsen. I en obetalbar scen sitter Lars vid ratten samtidigt som Filip och Fredrik puttar bilen över den franska gränsen.

Väl framme i Beaulieu-sur-mer har Filip hyrt den lägenhet familjen brukade bo i om somrarna. Pappa Lars känner igen allt och känner sig hemma.

Filip skapar och arrangerar scener. Ibland med gamla vänner. Ibland med okända på gatan, som regisseras att uppträda på ett visst sätt för att väcka nostalgiska minnen till liv.

En balkongscen arrangeras med gamla vänner, så att Lars skall kunna återberätta sin klassiska historia om Harry Belafonte. Ett förbipasserande tåg nedanför balkongen är en del av dramaturgin. En papegoja spelar också en roll i filmen.

Synden i Lars liv, som han inte kunnat förlåta sig själv, är att han 1968 var ovänlig mot en taxichaufför. Äntligen får den gode katoliken bikta denna synd för en fransk präst i en kyrka – och få syndens förlåtelse.

Att Lars har svårt att skära grönsakerna när han skall laga sin ratatouille – ”Europas godaste” – kanske spelar mindre roll, så länge han kan njuta av ett glas rött vin eller en cognac, även om han ibland tar till ett sugrör.

I en slutscen på stranden har Filip arrangerat en stor filmduk. Det blir inte en fransk långfilm, som Lars kanske tror. Det blir inspelade korta filmer där människor i Lars liv berättar vad han betytt för dem och framför sin hälsning, respekt och kärlek. Inte ett öga torrt i biosalongerna.

Den sista resan är en 90 minuters lång dokumentär om åldrandets obeveklighet, om en sons gränslösa kärlek till sin far, om minnenas kraft och nostalgins makt i våra liv. Filmen innehåller allt vi kan förväntar oss av en feelgood-film. Den värmer våra hjärtan. Den får oss att skratta. Den får oss att fälla en och annan tår. Den får oss att förstå att livet är här och nu. Den får oss att förstå att i kärleken finns hoppet. Finns kärlek, finns hopp, finns liv.

Se den!

Premiären av filmen Den sista resan i Köping visades i tre fyllda salonger i vår enda biograf, Royal, på Västra Långgatan med lite olika starttid. Filip och Fredrik berättade med sedvanlig humor, värme och charm om filmen och dess tillblivelse innan filmen började i alla salonger. Lars och Tiina Hammar var förstås på plats.

Publiken kom från olika världar i Köping.

Från politiken kom Elizabeth Salomonsson, Ola Saaw, Maria Liljedahl, Andreas Trygg, Ivan Czitrom, Jenny Adolphson och Fredrik Andersson.