En krigisk retorik startade året när Försvarsmakten gjorde det de måste där de måste, med ett fortsatt polariserande narrativ som vi tvingats leva med. Förövrigt hoppas jag att vargen aldrig kommer.
Turkiet verkar nu ha fått tillräckliga incitament för att tillslut släppa in lilla oss i den globala försvarsvärmen, bara en diktator kvar nu att bearbeta innan komplett ratificering (2020-lingo). NATO – here we come! Och året fick ju sin ordentliga rivstart när Överbefälhavare, minister för civilt försvar och statsminister upprepade samma budskap med ämbetets kraft under Folk och Försvar: det kan bli krig i Sverige.
Media, och en del av svenska folket via media gjorde tolkningen: det kommer bli krig i Sverige. Och sedan var polariseringen igång. Igen.
Att Göran Greider insinuerar i spalter att ÖB vill ha krig, att Mikael Tornving är ute och svingar tillbaka, att det enligt nuvarande mediala narrativ handlar om att antingen vara ”krigshetsare” eller ”fredsskadad” är inte överraskande med tanke på hur just mediala narrativ sett ut de senaste åren. Inte överraskande, men inte heller progressivt i det mediala och samhälleliga klimat vi sett de senaste åren.
Kort, kort därefter började skolorna igen, och det var vissa elever som suttit hemma med TikTok och ångest som kom tillbaka efter jullovet.
Nu har jag verkat inom skolans värld i ganska många år, jag vågar slå fast att majoriteten av ”nyhetsflödet” ungdomar tar del av kommer från sociala medier i allmänhet och just TikTok i synnerhet. Vilket är problematiskt, för ifall narrativet i ”gammelmedia” förefaller polariserande verkar TikTok-nyhetsrapporteringen (i brist på bättre ord…) vara något annat. Något rakare. Något ännu mer sensationslystet. Jag skriver ”verkar” eftersom jag personligen aldrig skulle ta i TikTok med tång, utan detta är hörsägen från ungdomar som oroligt frågar hur nära kriget är.
En förälder med barn i TikTok-åldern berättade att hans dotter inte kunde sova på nätterna efter rapporteringen. Redan dagen efter uttalandena på försvarskonferensen i Sälen gick BRIS ut med skrivelse, väl rutet och bra jobbat, men jag vågar slå fast att BRIS och TikTok inte jobbar på samma våglängd.
Det är prövande tider, det har varit det ett tag och precis ingenting tyder på motsatsen. De senaste åren har vi tvingats rabbla samma mantra: det blir värre innan det blir bättre.
Vi ska verkligen, verkligen, verkligen inte nonchalera eller nedtona de svårigheter vi faktiskt stått och står inför: covid-19 tog och förstörde många liv, de senaste årens inflation och räntehöjningar har suttit väldigt många i svårare sitsar och säkerhetsläget och tonen i detsamma är med god marginal det värsta sedan min hjärna blev medvetande. Men. Och detta förtjänar till och med ett ytterligare ett men. Men: retoriken. Signalvärden. Hur nära är det? Hur ser förutsättningarna ut? Vad ger den här otydliga tydligheten?
Förberedelse sägs vara Alfa och Omega. Under tidig corona såg jag med mina egna ögon hur en snubbe på en av stadens större livsmedelsaffärer rullade en kundvagn till bredden fylld med enkom toalettpapper. Nu är vevradios och vattendunkar slutsålda. Jag förstår att den militära ledningen inte kan ange vi befolkning en detaljerad lägesrapport, men hur bråttom är det med upprustningen? Och nu med NATO så måste vi väl?
Folk och Försvar är de militärt intresserade personernas motsvarighet till Almedalsveckan, det är tiden och platsen för budskap som kan ge ökade anslag, och det ligger rätt i tiden. Säkerhetsläget är försämrat, det behöver man egentligen varken ministrar eller TikTok till att förstå. Man kan bli hur jävla oroad som helst av Du-Vet-Vem, hans speciella militäroperation och vidare.
Av ett Mellanöstern som är värre än på mycket länge (också en polariserad fråga), ett Kina som i nyårstalet pratade om ”när”, inte ”om” när det det kommer till ”återföreningen” av Taiwan. Och ett lynnigt Nordkorea som på tal om återföreningar inte verkar vara ett dugg sugna. Med potentiella globala konsekvenser överallt.
Jag tror knappast att det bara är krigshetsare som har ett så pass starkt försvar som möjligt, och att jag inte är ensam om att vara livrädd om fiendestyrkor skulle börja närma sig?
Men missförstå mig rätt här: det är ju onödigt att vara livrädd om man inte behöver?
Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.
Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se
Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se