Bensin, solindustri och valperioder

Att snart kommer oljan och bensin, och tändvätska till grillen, att ta slut.

Det är över ett halvt sekel sedan, så ha lite respekt för tyngden i den historiska tillbakablicken, garva inte – tiden går rätt fort när det väl börjat. Då när det var oljekris kostade olja 100 dollar per fat – idag över 50 år senare kostar den mindre i reella pengar – innan skatter och avgifter som är medparten av priset på macken.

Expressen hade under hela 1970-talet krigsrubriker om att oljan skulle ta slut. Det var bara några år tills det inte längre fanns någon olja och vi skulle få köpa björkved på OK till våra gengasbilar och en treväxlad orangefärgad Crescentcykel skulle få ett skyhögt andrahandsvärde.

När oljan tagit slut var vi predestinerade att kastas tillbaka till 1800-talet och skulle få sitta och vänta på när återupplivat KUJ-tåg skulle fylla på vatten och ved i Gisslarbo för att transportera oss till Köping i en hastighet som stavgående pensionärer uppnår. Alla var övertygade att oljan skulle ta slut och det roliga var över.

Sedan kom 1980-talet. Min första bil var en vit Volvo 142:a och så fort farsan gett en äldre herre 2 800 kronor och jag fått nycklarna drogs det upp planer för att köra bil. Nu skulle det j-klar köras bil – innan oljan tog slut och man var åter på cykelsadeln.

I ett julidygn drog jag i ett svep Kolsva – Umeå – Hoting – Ljusdal – Avesta och åter till Hedströmmens pärla. Bensinen kostade 2.71 litern. Nu hade jag kört bil och kunde möta slutet på oljeepoken. Det var värt vartenda öre.

Tog oljan slut? I helsike heller – och folk kör bil som det aldrig tar slut. Så luta dig tillbaka, låt musiken fylla din själ och glid fram genom Munktorps landskap på E18. Låt motorn snurra på det bränsle den trivs bäst med – petroleum.

Det är inget att skämmas över. Under din livstid är detta bränslet. Sluta låtsas och slå på blinken för omkörning vid Big Inn och flippa åter i Erikslund. Det är inget att skämmas över. Det är verkligheten.

Vi vet lite om framtidens behov och utvecklingen. Därför köper jag inte argumentet att det måste byggas en hundratals hektar ”solpark” i Arboga, om det projektet fortfarande lever, eftersom tekniken och utvecklingen är ytterst svår att förutspå. Grundargumentet är att elförbrukningen kommer att dubbleras inom ett antal år. Det är inte givet.

Som barn hade folk direktverkande elelement, idag toppmoderna värmepumpar som drar en sjättedel av elen. Då stod den elektriska spisen på i femton minuter som en mikro klarar av på en minut. Tekniken står inte still.

Vad som dock är givet är att det finns ingen garanti eller tillräckliga pengar avsatta för återställningen och avvecklingen efter att solindustrin orsakat en brutal markskada på flera kvadratkilometer i en av Sveriges historietyngsta och vackraste småstäder – Arboga. Gustaf Wasa hade tveklöst kommit någon innovativ bestraffning för ett sådant nidingsdåd.

När vi nu bläddrar blad i vår Pirellikalender inser vi att vi klivit in i mars 2025 och det är rätt exakt ett och halvt år kvar till valet 2026.

Egentligen var det inget genidrag att införa fyraåriga valperioder eftersom valsystemet anpassar sig inte efter hur världen förändras. Det händer mycket på fyra år. Så under de efterkommande fyra åren får folk leva med en kommunledning och riksdag som reflekterar vad som var viktigt hösten 2026 eller som nu med vad som var viktigt hösten 2022.

Om det var val oftare, vart tredje eller vartannat år, skulle kommun, region (landsting) och riksdag bättre reflektera verkligheten. Det gör även att problem som seglar upp under dessa fyra år får vänta – dagens politiker kallar det ”utmaning” och skjuter det framför sig. Det är underbygger handlingsförlamning.

Fyra år är också en lång tid för yngre människor som skulle kunna tänka sig att sitta i kommunfullmäktige och någon nämnd för att se hur det är. Yngre är rörligare, de går utbildningar, de hittar partners en bit bort, de får jobb i ett annat län – och det är ett stort steg att tänka sig vara demokratiskt förtroendevald i fyra år. Om valperioderna vore kortare skulle det vara enklare för yngre att engagera sig i lokalpolitiken men även för yrkesverksamma som vill pröva på något år.

Tittar man på medelåldern i partiföreningarna och i kommunfullmäktige slår man PRO på PRO:s egen planhalva. De förtroendevalda är nästan enbart pensionärer. Och då kommer givetvis frågan om representation och vem som representerar vem.

För människor att förstå andra problem och behov krävs en viss igenkänning och förståelse. Har du inte haft ungar hemma på 25 år är det svårt att förstå det livspussel yngre med har med ungar, dagis, fritis, VAB, jobb, aktiviteter och försöka hinna med.

Antag att man istället hade tvååriga kommunala valperioder. Då var det parti som fick chansen att ha makten vara så illa tvungna att leverera god politik och får bra saker gjorda för annars man lika snabbt borta.

Det skulle fungera som penicillin mot handlingsförlamning. Att halvera kommunala valperioden till två år skulle vitalisera kommunal politik och inbjuda fler att bli fritidspolitiker.