Att låna kostar pengar – att tala kan kosta frihet

Skyddad verkstad för normalbegåvade

Ingen kan väl ha missat den nya lagen som kräver att kreditinstitut och banker i sin marknadsföring måste lägga till varningstexten ”Att låna kostar pengar”. Det är inte satir – det är lag! En insats för folkbildningen, tydligen. Det är fint att se hur lagstiftaren tar sitt ansvar för att upplysa oss om livets allra största mysterier.

Jag kan inte låta bli att fundera på vilka som tillhör målgruppen. Det borde räcka med en IQ över rumstemperatur blandad med en nypa självdistans för att förstå att lån innebär återbetalning och ränta. Samma människor som ska skyddas från denna ekonomiska överraskning har alltså rösträtt. Det är en svindlande tanke: Politiker litar på att väljare kan bedöma partiprogram och försvarspolitik – men inte att lån ska betalas tillbaka.

Den här lagen säger mycket om hur våra folkvalda verkar se på oss: som ett kollektiv av hjälplösa amöbor med bank-ID, redo att sätta sig i skuld för en airfryer på avbetalning, men utan förmåga att förstå att pengar man lånar inte är gratis.

Spontandans med fängelse i straffskalan

En annan svensk klassiker är danstillståndet, som inte avskaffades förrän 2023. Lagen kom 1956, då riksdagen oroade sig över omoralisk musik, (läs Jazz), alkohol och – ve och fasa – okontrollerade möten mellan unga människor. Fenomenet kallades för “Dansbaneeländet”. Resultatet? Spontandansande krogbesökare kunde göra krögaren till brottsling, med fängelse i straffskalan. Arrangörer utan danstillstånd tvingades agera moralpoliser, ständigt redo att tillrättavisa varje gäst som fick feeling och vickade rytmiskt på höften till musiken.

Brottsbalken i buskisversion

Sedan den 2 juli 2025 finns ett nytt brott som kallas förolämpning mot tjänsteman, vilket innebär att det är straffbart att kränka en offentliganställd (som lärare, polis, vårdpersonal med flera) under myndighetsutövning med till exempel beskyllningar eller nedsättande uttalanden. Man får inte säga något som är ägnat att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet – då kan man få fängelse.

Syftet är ju gott, myndighetspersoner får ta mycket skit, men hur ska den luddiga lagen tolkas? Enligt ”Mitt i Stockholm” sprang en man i kapp en polispatrull i Sky City på Arlanda och sa ”polis, polis, potatisgris”. Mannen är alltjämt misstänkt för att ha ”angripit tjänstemän i myndighetsutövning i syfte att kränka patrullen”. Om detta stämmer så skulle det kunna vara manus till en sketch på ”Norra Brunn”.

Och några komiker från Malmö var före sin tid. De passade på att anordna en stand-up-kväll med inriktning på förolämpningar mot myndighetspersoner. Detta skedde bara några timmar innan den nya förolämpningslagen trädde i kraft. Man får hoppas att de flesta myndighetspersoner bara anmäler i extrema fall och inte när det gäller vanliga kaxiga dumhuven.

Häst kränkt – nationen skakad

Det finns även några intressanta exempel från Storbritannien. Till exempel en man från Oxford som greps för att ha kallat en polishäst för bög. Eller tonåringen som greps för att ha kallat Scientologikyrkan en sekt. Eller kaféägaren som greps för att ha visat bibelcitat på en tv-skärm. Problemet med att förbjuda förolämpningar är förstås att nästan vad som helst kan tolkas som en sådan.

Jag är bara intolerant mot intolerans

De nya lagarna speglar en kultur som vuxit fram under lång tid. Det som en gång handlade om att skydda samhället från destruktiva krafter har förvandlats till ett auktoritärt och kontrollerande vardagsklimat — en ny intolerans. ”Jag är inte intolerant”, säger många – ofta stillsamma, välutbildade och liberalt sinnade människor – ”jag är bara intolerant mot intolerans.” Och de runt omkring nickar eftertänksamt och säger: ”Så klokt sagt.” Men i själva verket ersätter man bara en form av intolerans med en annan. Fördomar, orättvisor eller missnöje försvinner inte för att man griper människor – de måste konfronteras, diskuteras och hanteras, i första hand utanför rättssalen.

Det bästa sättet att stärka samhällets motståndskraft mot förolämpande tal är att tillåta mycket mer av det. Precis som med Mässlingen och Röda hund, har man blivit smittad en gång så står man emot bättre om man blir smittad igen.

Friheten att snubbla är också en frihet

Även om syftet och intentionen med de flesta lagar är gott, så kan vi inte lagstifta om sunt förnuft. Vi borde inte lagstifta mot klumpighet, bufflighet, sarkasm, dåligt ordförråd och okontrollerade ryggradsbeteenden. Om vi gör det, kommer halva befolkningen att stå under övervakning och resten på remiss till språkpolisen.

Ett samhälle där allt som är otrevligt är olagligt blir snabbt outhärdligt – och väldigt tyst.

Frihet handlar inte om att skyddas från dumhet, utan om rätten att ibland själv få stå för den.