Budgetunderskott, välfärd och allemansfond

Dessa underskott underminerar den löpande verksamheten eftersom fasta kostnader är i det närmaste konstanta, och det som kan sparas in på drabbar verksamheten hårt. Det är helt enkelt för stor efterfrågan på tjänster och för lite intäkter.

Kommunerna levererar huvuddelen av all offentlig service i Sverige. Regeringen, partiledare och annat som hörs mest i media må låta mest och skrävla högst, men statens roll i de tjänster som välfärden omfattar är relativt begränsad. Hörnstenen i svensk välfärd är kommunen. Så är det tänkt, och så har det fungerat.

Varför drivs kommunerna till underskott? Det ryggmärgsmässiga svaret är: för höga kostnader. Men kostnader uppstår inte ur tomma intet. Här uppenbarar sig en svaghet i systemet. I princip alla är beroende av kommunala tjänster, även om det i många fall finns förutsättningar att klara sig själv. Det syns tydligast bland den äldre befolkningen.

Antagligen kommer kommunala underskott att bestå om man inte hittar vägar framåt där fler klarar sig själva och kommunen kan koncentrera sina resurser på dem med störst behov.

Ett exempel på en väg framåt, för att undvika att behöva ransonera den kommunala servicen, är att säkerställa att färre äldre är beroende av kommunen. I stället kan de hantera sin omsorg själva genom att köpa tjänster på den öppna marknaden. Det ser vi redan i användningen av hushållsnära RUT-tjänster. Ju längre man klarar sig med hjälp av sådana köpta tjänster, desto mindre belastas kommunen. Detta minskar kommunens utgifter och gör det möjligt att fokusera på dem som verkligen behöver hjälp.

Okej, det låter enkelt men hur ska man som äldre ha råd att betala? Den resan börjar långt tidigare. Här har staten, som styr beskattningen av kapital, underminerat möjligheterna för folk att ta större ansvar för sin egen välfärd som äldre. Varför?

I dag är det inte särskilt enkelt att spara för framtiden. Dagens fondsparande är komplext och har inte samma skattefördelar som allemansfonderna en gång hade. Allemansfonder infördes 1984 och erbjöd klara skattefördelar, vilket gjorde det enklare att spara långsiktigt. När fonderna var som störst hade de 1,7 miljoner sparare. I princip var tredje yrkesverksam person då. Dessa fördelar avskaffades successivt från 1990 och försvann helt några år senare.

Därför behövs en ny form av allemansfond, där man under den yrkesverksamma tiden kan lägga undan pengar i fonder som man sedan, efter exempelvis 60 års ålder, kan ta ut med reducerad skatt eller helt skattefritt.

I många andra länder kan man sätta in redan beskattade pengar i en fond under arbetslivet och sedan ta ut dem skattefritt som pensionär. Ett annat alternativ är att sätta in obeskattade pengar, som dras från lönen, och som sedan växer i en fond tills de tas ut under pensionstiden, då ofta med lägre skatt.

Om alla yrkesverksamma i Sverige kunde avsätta upp till 50 000 kronor per år obeskattat i ett fondsparande, som beskattas först när det tas ut som pension, skulle vi om 20–30 år ha många pensionärer som klarar sig betydligt mer självständigt än i dag. Det skulle direkt minska trycket på kommunens tjänster.

Man kan inte minska efterfrågan på kommunala tjänster om inte de äldre har ekonomiska möjligheter att betala själva. Dessa möjligheter kan skapas under arbetslivet, förutsatt att ett förmånligt sparande finns tillgängligt. Då finns en direkt koppling mellan vad du betalar in och vad du får ut. Det är dina pengar, förutsatt att du inte är gift, då är det era pengar.

Dagens pensionssystem, som ATP, har inte samma koppling mellan inbetalning och utfall. Du kan arbeta hårt hela livet, men ATP-systemet har ett tak för vad du kan få ut som pensionär – oavsett hur mycket du betalat in.

Låt oss sätta pensionsfrågan i krogmiljö: Alla måste äta middag på tisdag klockan 19.15. Notan betalas efter inkomst, men alla får samma pyttipanna med lättöl. Den som tjänar mest betalar 575 kronor för denna mediokra rätt, medan den med lägre inkomst betalar 50 kronor, eller inget alls. Ingen skulle acceptera det: att bli tvingad att äta, få en förbestämd rätt och betala orättvist.

Om pensionärer inte tillåts ha rejäla besparingar från sina aktiva år kommer behovet av kommunal hemtjänst och andra tjänster att kvarstå. Därmed kan kommunerna inte få en balanserad budget som säkrar välfärden.

I slutändan är det staten som sätter sitt intresse före både ditt och kommunens. Det är viktigare för staten att få dina skattekronor i dag än att du klarar dig bättre som pensionär, vilket i sin tur ökar trycket på kommunen. Kommunala budgetunderskott kan alltså inte enbart skyllas på lokala politiker. Staten har riggat systemet för sitt eget intresse, medan kommunerna är bundna av skyldigheter som staten har lagstiftat om.

Varför säger jag allt detta? Northvolts kollaps fick mig att tänka till. Statliga AP-fonder investerade 5,8 miljarder kronor av dina pensionspengar i ett projekt som borde ha klassats som hög risk – kanske lika dödfött som Stålverk 80. Det var dina pengar. Tänk hur mycket Arbogaöl man får för fem miljarder. Men det var tydligen roligare för staten att leka storfinans med dina pengar.

Staten är en del av orsaken till kommunala budgetunderskott. Du borde ha mer i plånboken som pensionär. Det tjänar både du och kommunen på.