Dikt av Joakim Kempe

Kära Statsministern,
Kan vi inte ta en promenad du och jag?
Låt oss låtsas att vi är två helt vanliga människor,
Och att du inte är bättre än mig.
Jag skulle vilja ställa några frågor till dig,
Om vi kan vara helt ärliga?
Vad känner du när du ser alla hemlösa på gatan?
Vem ber du din bön till innan du somnar?
Vad känner du när du ser dig själv i spegeln?
Är du stolt?
Hur kan du sova när alla vi andra gråter?
Hur känner du när dina regler splittrar en familj?
Hur kan du gå rakryggad,
Om du inte ens kan se ditt folk i ögonen och tala om varför?
Kära statsminister,
Var du en ensam pojk?
Är du en ensam pojk?
Hur kan du säga att inget barn är glömt?
Vi är inte dumma och heller inte blinda.
Vilken far tar ifrån sitt barn sin rätt bara för det är gay?
Jag kan bara tänka mig vad din första tjej sa;
”Du har kommit långt på whiskey och egoism.”
Hur kan du sova när alla andra gråter?
Vad drömmer du om när dina regler splittrar vårt land?
Hur kan du ens se ditt folk i ögonen,
Utan att gråta?
Låt mig berätta om hårt arbete,
Att jobba med farligt gods som höggravid.
Låt mig berätta om hårt arbete,
När jag kliver upp trots en hjärntumör.
Låt mig berätta om hårt arbete,
Att tjäna pengar men ändå känna sig värdelös.
Du vet inget om hårt arbete!
Hur kan du ens sova om nätterna?
Kära statsministern,
Du skulle aldrig ta en promenad med mig.
Eller hur…?

Joakim Kempe