Arboga – ingen slump, ett aktivt val

Det kan vara ett lite utdraget.
”Jahaaaa…” eller ett tvekande ”Okej…” följt av en snabb sidoblick som försöker läsa av vad

anledningen till det är. Som om det vore något som jag har blivit drabbad av eller kanske inte riktigt förstår själv hur det kan komma sig.

Det kan också vara det mer direkta ”Jaså, hur kommer det sig?” med huvudet lite lätt på sned eller höjda ögonbryn, något som ytterligare förstärker intrycket av att något måste ha gått fel längs vägen. Som om Arboga är en plats som man råkar hamna på men inte riktigt har valt själv.

Jag har även mötts av kommentarer som ”Jaha, du bor kvar där än?” eller ”Ja, du nöjer dig med det.” För mig blir det här mest lustigt och jag kan ibland tycka synd om personerna som har inställningen att det vore ett misstag att bo just här.

Arboga för mig, det är något oerhört värdefullt. Det är min hemstad, i alla bemärkelser. Jag är född, uppvuxen och boende här. Absolut, jag kan villigt erkänna att jag i 20 års åldern drabbades av ”anywhere but here” känslan som ofta infinner sig när man som ung vuxen känner att livet borde vara så mycket mer än den tillvaro man befinner sig i för tillfället. Det gjorde att jag som så många andra sökte mig till studier på annan ort.

Jag har bott på ett par olika ställen genom åren och har trivts bra under de perioderna. Känslan av hemma däremot infann sig med kraft det året då jag och maken beslöt oss för att återvända. (Ja, det stämmer, han är också som av en händelse Arboga bo.)

När vi flyttade tillbaka märkte jag skillnaden tydligt att tidigare orter hade gett en känsla av hemma- för stunden men aldrig riktigt gett den där känslan av samhörighet som jag känt i just Arboga.

Arboga för mig är värme, glädje, gemenskap och samhörighet. Att promenera över Stora torget och se minnesbilderna framför gamla Konditori Saga där jag arbetade extra under många år som ung.

Solen som strilade ner över kullerstenarna och morgonens stillhet när jag förberedde för dagen. (På samma torg mittemot, det traditionsenliga och högst otillåtna doppet i fontänen vid Rådhuset i samband med studentfirandet, men det pratar vi inte så mycket om. 😉

Att höra ändernas kvackande konversationer längs med Arboga ån under de stora skuggande trädens grenar. Vidare längs med de grönskande vägarna som slingar sig runt hela staden där lukten av nyklippt gräs och dagg dröjer sig kvar. Skratten som ekar längs gångvägen mellan

Ladubacksskolan och centrum när alla förväntansfulla barn och ungdomar säger farväl av ännu en termin med sommarlovet som brer ut sig framför dem.

Arboga är även en känsla av att vara en del i livets kretslopp. Att möta sina tidigare lärare på stan och stanna en stund och prata om allt och ingenting. Känna av deras genuina intresse för just mig och att nu mötas som vuxna individer.

Att sitta i biomörkret i Medborgarhuset där de häpnadsväckande minnena från det allra första biobesöket som barn lever kvar än idag även om det nu är som vuxen jag sitter där.

I samma hus, i källarplanet en våning ner, hör jag de japanska kommandona ”hasjime!” och ”mat-te!” blandas som röster från förr och från nutiden. I Arbogas egna judodojo där jag som barn tränade, där min son nu tränar och jag som förälder är engagerad.

Arboga, det är ingen slump, det är ett aktivt val. Många är de texter som skrivits om känslan av att hitta hem. Bruce Springsteens My hometown och Molly Sandéns Husavik är två exempel.

Det är något alldeles speciellt med att få uppleva just den känslan. Varför skulle jag vilja byta ut den? Flera har säkert hört uttrycket ”roots and wings”, att man kan ha både rötter och vingar. Att kunna leva på en plats där man känner sig hemma och samtidigt ha möjligheten att röra sig över landet och världen.

Jag vet att det är många med mig som delar denna känsla av att ha hittat sin plats i världen, även om det råkar vara just där man växte upp. Inte bara här i Arboga utan även i Kungsör och Köping.

Det är något särskilt med en småstad som man inte riktigt kan hitta i de större städerna. För att slutligen citera Drew Holcomb & The Neighbors sång: Feels like home.