I Japan lärde jag mig perfektionens hemlighet

Vad är det som får vissa människor och företag att alltid sträva efter kvalitet, perfektion, excellens? Varför är vissa alltid på väg ”from good-to-great”?

Varför vill vissa alltid vara bäst – när de flesta lägger ribban lägre? Varför föredrar de flesta att leva i mellanmjölkens lagomland och övertyga sig själva och sin omgivning med budskap (typ)….”det-går-aldrig”?

Låt mig berätta min japanska läxa …

En gång i tiden, på 1980-talet, var jag chefredaktör för Scanorama, SAS engelskspråkiga månadstidning, i stolsfickan framför varje passagerare ombord på varje plan, på väg någonstans i världen.

Jag satsade stenhårt på redaktionell kvalitet, i samarbete med internationella korrespondenter för världsledande engelskspråkiga tidningar, på plats runt om i världen: New York Times, Washington Post,  Wall Street Journal, The Guardian, The Times, Daily Telegraph.

Varje utgåva mättes noga vad beträffar läsvärde och uppmärksamhetsvärde. Över 80 procent av SAS passagerare svarade att de brukade läsa Scanorama, nästan 90 procent av läsarna klassade magasinet som ”good /very good”.

Mitt sista år som chefredaktör, 1989, utsågs Scanorama till The Inflight Magazine of the Year, världens bästa kundtidning, inom flygbranschen.

De skandinaviska företagen levererade inte sällan sitt annonsmaterial, färdiga heloriginal, några dagar efter deadline.

Annonsmaterialet gick direkt till tryckeriet, ingen av oss på redaktionen kunde då läsa och kvalitetssäkra annonsens innehåll.

I nästan varje utgåva kunde vi hitta språkfel i de för sent inkomna annonserna – men först sedan magasinet redan var tryckt. Det värsta exemplet var ett välkänt skandinaviskt företag som stavade fel på ordet ”beautiful” – i rubriken.

De japanska företagen levererade alltid i god tid, och vi hittade aldrig – aldrig! – några språkfel i de japanska företagens engelskspråkiga annonser.

De japanska storföretagen förväntade sig att jag som chefredaktör skulle avlägga en artighetsvisit varje år; umgås, samtala, överlämna små presenter. Detta som en del av den japanska affärskulturen.

Nu befinner jag mig hos biträdande marknadschefen för Mitsubishi i Tokyo, en artig och vänlig man i 50-årsåldern. Vi har växlat visitkort, druckit te och bekantat oss med varandra. Jag känner att nu kan jag ställa frågan jag grubblat över:

– Hur kommer det sig att vi aldrig hittar några språkfel i de japanska företagens engelskspråkiga annonser, när vi ofta hittar språkfel i de skandinaviska företagens annonser?

Biträdande marknadschefen såg väldigt förvånad ut över min fråga. Sedan svarade han:

– You see, Mr Beijbom, in Japan, perfection is the average.

Wow – det perfekta är det genomsnittliga. Vilken inställning, vilken attityd!

Några år senare skulle jag hjälpa min kvinnliga tandläkare, som plötsligt blivit änka med tre barn under tio, att välja en maxibil, en bil med 6-9 säten. På den tiden fanns det inte så många modeller att välja mellan, men i varje fall tre: Chrysler Voyager, Mitsubishi Spacewagon och Renault Espace.

Anna, som min tandläkare hette, ringde Mitsubishi utanför Göteborg, där jag då bodde, och bokade tid för presentation och provkörning, dagen därpå.

Nu är vi på plats och skall provköra. Då ber säljaren oss att inte åka till Malmö. Dit skulle bensinen inte räcka. Det lovade vi. Efter 15 minuters provkörning får vi bensinstopp. Detta är före mobiltelefonernas tid. Som gentleman promenerar jag till en telefonkiosk vi passerat, ringer upp och säger:

– Tyvärr kan vi inte komma tillbaka. Vi har fått bensinstopp.

– Inga problem. Det ordnar jag, svarade säljaren, kom med en bensindunk och fyllde på.

Det blev ingen Mitsubishi Spacewagon. Det blev en Renault Espace.

Dagen därpå letade jag bland mina gamla visitkort och hittade visitkortet till biträdande marknadschefen på Mitsubishi i Tokyo. Jag ringde upp, han mindes mig, jag ställde frågan:

–Vad skulle hända om en kund skulle få bensinstopp vid en provtur i Tokyo med någon av era modeller?

Han svarade:

– Mr Beijbom, jag försäkrar, det har aldrig hänt och det skulle aldrig kunna hända i Japan.

Jag gav mig inte, frågade på i mitt svenska perspektiv:

– Men om det mot all förmodan skulle hända i Japan, skulle säljaren bli avskedad då?

Biträdande marknadschefen svarade:

– Avskedad? Han skulle begå harakiri. Det hade varit hans enda chans att behålla ansiktet i kundens ögon.

Jag häpnade och ställde en fråga till:

– Och hur skulle ni som företag reagera?

– Vi som företag hade låtit kunden behålla bilen. Det hade varit vår enda chans att behålla ansiktet och stoltheten i kundens ögon.

Tänk om vi alla kunde söka den absoluta kvaliteten, perfektionen, excellensen, i allt vi gör. Tänk om allt som är värt att göra….är värt att göra perfekt. Eller inte alls.

Så mycket bättre vi skulle må, men också våra närstående, våra vänner, våra kunder.

Min japanska lärdom stärkte mig i min egen övertygelse:

Att välja attityd är människans största frihet.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.