Stilla flyter Hedströmmen

Stilla flyter Hedströmmen och det ger oss en illusion av att vi har tid. Att ingenting är bråttom och om det inte sker idag, gör det inget om det sker imorgon eller nästa år. Är det något man inser efter att man fyllt 50 år och mer därtill är att tid blir en allt mer begränsad vara. För mer än 35 år sedan högg jag undan träd som lutade mot kraftledningen, en kraftledning som då ägdes av BGK det lokala kraftbolaget, och när det började närma sig klockan nio på morgonen, frukostdags i skogen, hade jag ett träd kvar i hela kraftledningsgatan.

Så jag hade tänkte att det var lika bra att slå ikull trädet och låta frukosten vänta – istället för att gå åter i knädjup snö efter ätit frukost för att slå ikull det sista trädet.

Med mig hade jag en av de äldre och mer erfarna kraftlinjearbetarna, Valther Thell, som såg till att när vi fällde att det inte slog på ledningen, och när jag föreslog att vi skulle ta det sista trädet i kraftledningsgatan och låta frukosten vänta tittade Valther mig djupt i ögonen. Han sa därefter: ”Du ska veta en sak, grabben, de har redan tryckt nästa års almanacka så det finns all tid i världen”. Så det var inget mer med det. Exakt på minuten vandrade vi åter för att äta frukost och det sista trädet fick vackert vänta till vi ätit frukost – om det var 1984, 1985 eller när det var. Jag kommer ihåg det som en anekdot, en minnesbild, men just då kändes det så – vi hade verkligen all tid i världen. Idag är det ingen som säger grabben längre.

Man inser även plötsligt saker som är patetiskt att man inte insett tidigare, eller man har snarare insett men förträngt eller gömt i ett av minnets mindre besökta rum, som den verkliga tiden som har gått från saker som på ett sätt känns nära.

Nu i december var det 29 år sedan min far dog. Det kan vem som helst räkna ut. Han dog 1990. Men ändå känns saker som betydligt närmare och nära – än nästan tre decennier – och tid och rum känns förvrängda.

Hedströmmen fortsätter att flyta i samma makliga takt – och tiden med den. Egentligen ställer tid en enda fråga till oss – mitt i ansiktet. Det är en enkel fråga. Vad tänker du göra? Så enkelt är det. Vad tänker du göra med den tid du har?

Det finns inget djuplodande, överförklarande akademiskt omsvep, utan det är en så enkel fråga att det känns nästan som en fördold kuggfråga. Vad tänker du göra?
Det matriella blir då allt mindre och våra relationer allt större. Tiden tvingar oss att prioritera.

Avsaknaden av tid tvingar oss att prioritera ändå hårdare. När du blir äldre, och är du inte det så kan jag garantera att du kommer att bli det om du har hälsan, framstår just våra relationer som kärnan av tillvaron. Varför? Därför att vi upplevt saknaden. När relationer inte längre finns. Det kan vara nära vänner som avlidit, det kan vara långa goda relationer som av någon anledning skurit sig på ett oreparabelt sätt och människor som för bara ett tag sedan var friska och klara i tanken som inte längre är det. Därför är julen viktig.

Julen är relationernas höjdpunkt, det är ett crescendo i relationer, om man vill. I juletid är det för första gången under hela året helt okej att tilltala främmande människor, ringa upp folk som det var så länge sedan man pratade att man glömt bort när, kontakta tremänningar man sist såg vid farbror Göstas begravning 2005 och allt är möjligt på julen.

Om man vill. Det räcker med att vilja. Du kan inte göra om julen i mars. Det fungerar inte. Stilla flyter Hedströmmen och vi är alla barkbåtar där i. Den här julen är en möjlighet som du väntat på – att sätta ditt liv i perspektiv och återknyta de relationer som färgat den trasmatta av upplevelser och minnen som är ditt liv. Tveka inte.

God Jul!

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.