I novemberdiset ser jag ansikten från förr
Vissa människor försvinner inte riktigt. De bara upphör att korsa ens väg. Tills de står där igen.
Vissa människor försvinner inte riktigt. De bara upphör att korsa ens väg. Tills de står där igen.
En tanke som kommer allt oftare: Var är alla?
Man går där i sin egen lilla novemberkvadrat. Hasar fram mellan noderna. Lägenheten, skolan, jobbet, träningshallen. Man ser och hör i stort sett samma saker veckorna in och veckorna ut och det främsta man blir är äldre.
Monotonin frigör å andra sidan utrymme för att tänka på hur det kunde vara. Allt som en gång fanns i ens väg och alla de som var med på tåget och formade dagarna då, men som drog vidare och sällan kom tillbaka.
Som Robert med den ljusblå Hang Ten-ryggsäcken och en pappa som var doktor. Som Magnus, som hade Disney-frimärken från Grenada och dyra förstahandsbrev, strikt ordnade i seriösa album, medan man själv släpade runt på osorterade buntar med ditten och datten i en påse från Furan. Ovanligt mycket ”Magyar Posta”, minns jag att Magnus brukade tycka.
Men så, helt plötsligt. Antimagin bryts. Kvadraten öppnar sig och cirklarna rubbas. De är tillbaka.
Båda är rejält sällsynta sedan länge. Robert och Magnus, alltså. Gone.
Och Tobias, som flyttade tidigt och numera borde arbeta med något komplicerat, åtminstone att döma av hur smart han kändes redan 1984.
Alla dessa människor man en gång hade alldeles intill sig, tills man plötsligt inte hade det längre.
Men så, poff. Antimagin bryts. Kvadraten öppnar sig och cirklarna rubbas. De är tillbaka. Går där mot en.
Andreas, som drog till Kanada. Jerker, som byggde hus vid Vänerns strand. Anna, som tidigt hittade lyckan i Italien, men som nu var hemma för att hälsa på sin sjuka pappa och så hon jag såg på Debaser Medis nåt år efter millennieskiftet, men sen aldrig mer och kanske bäst så.
De är på tillfälligt besök och planerar inte att bli en del av det vi hade igen. Det står klart direkt.
Eller, jag får ett halvt löfte från en som funderar på att komma hem och stanna kvar och därmed kanske korsa min väg betydligt tidigare än jag hade vågat hoppas på.