Guds ord

Före sommaren hamnade jag i en diskussion med några bibelförsäljare på stan. Fast det var framför allt Guds ord de ville sälja in. Om de kände till den kommande översättningen och ville hinna bli av med de gamla exemplaren vet jag inte. Kanske var lagerrensning det sista de tänkte på.

Av någon anledning kom vi att tala om Judas. Deras förklaring till hans handlande var att ”någon måste ta på sig bördan av förrädare”. Varför någon måste göra det fick jag aldrig riktigt klart för mig. Men formuleringen stannade kvar. Förräderiet framstod nästan som en nödvändig arbetsuppgift i den gudomliga planen. Någon måste göra jobbet.

Men om Judas med den nya översättningens ordval ska förstås som ”utlämnaren” snarare än ”förrädaren”, vad händer då med bördan? Behöver ingen längre bära den? Försvann rollen med ett nytt ordval? Poff!

Så enkelt är det förstås inte. Att lämna ut någon kan fortfarande vara ett förräderi. Men skillnaden visar hur mycket ett ord kan göra med vår läsning. ”Förrädare” levererar domen tillsammans med beskrivningen. ”Utlämnare” beskriver en handling och lämnar större utrymme för frågor om motiv, ansvar och skuld.

Låt oss dra tanken ett steg längre. Anta att språkvetenskapen utvecklas och att vi om trettio år får ännu en översättning, där Judas i stället framträder som ”budbäraren”. Detta är ett tankeexperiment, ingen prognos om vad grekiskan kommer att tillåta. Men i läsarens föreställning skulle han då kunna gå från förrädare till en närmast skuldfri mellanhand. Han förmedlade ju bara något. Skjut inte budbäraren.

Handlingen i berättelsen skulle fortfarande behöva bedömas. Ändå hade ordvalet gjort en stor del av arbetet åt oss. Först pekade det ut den skyldige. Sedan öppnade det för en mildare läsning. Till sist kanske det nästan erbjöd ett försvar.

Det är här den nya översättningen av Nya testamentet blir intressant också för den som inte tror på Gud. Den påminner oss om att det som vissa troende betraktar som Guds ord alltid når oss genom människors språkliga beslut.

Översättaren måste väga ordalydelse mot begriplighet, bevara tvetydigheter eller lösa upp dem, låta främmande uttryck skava eller föra dem närmare vår vardag. Varje beslut påverkar läsningen. Ibland räcker det med ett enda ord för att en välbekant gestalt ska framträda i ett annat ljus.

Det betyder inte att översättarna gör något fel. Ny kunskap kan ge bättre översättningar. Men den möjligheten får en särskild betydelse när texten tillskrivs gudomlig auktoritet. För läsaren ändrar sig ju orden. Formuleringar som en generation fått lära sig att vörda kan nästa generation få lära sig att ompröva.

En troende kan invända att Gud inte har ändrat sig, bara vår förståelse. Det är ett möjligt svar. Men då behöver vi veta hur man skiljer Guds budskap från de mänskliga bedömningar som för tillfället anses återge det bäst. Hur säkra kan vi vara på dagens formulering, när morgondagens översättning kan förändra dess innebörd?

Ett annat svar är att det gudomliga finns i tolkningen snarare än i de enskilda orden. Bibeln blir Guds ord när berättelserna möter våra liv, berör oss och får betydelse.

Det är en flexibel hållning som ger utrymme för både nya översättningar och nya erfarenheter. Men den lämnar den avgörande frågan obesvarad: Vad gör en mänsklig tolkning till ett uttryck för Gud?

Om ”Guds ord” betyder att en text berör och inspirerar, skulle även romaner, dikter och andra religioners skrifter kunna uppfylla kriteriet. Om uttrycket däremot betyder att Gud faktiskt kommunicerar, behövs ett argument för detta. Att vi upplever mening är inte i sig ett belägg för vem som står bakom den.

Samma gräns behöver hållas tydlig i diskussionen om den tidigare formuleringen”Ordet blev människa” till numera ”Ordet blev kött”. Ett ordval kan föra oss närmare den antika formuleringen. Det kan hjälpa oss att förstå vad författaren ville säga. Men det kan inte visa att Gud faktiskt blev människa.

Språkvetenskap kan undersöka ord, handskrifter och historiska sammanhang. Den noggrannheten är värdefull. Problemet uppstår om dess vetenskapliga auktoritet också får bära religiösa sanningsanspråk som den inte kan styrka.

Mötet med bibelförsäljarna illustrerade ytterligare ett problem. Om någon måste förråda Jesus för att Guds plan ska fullbordas, hur fritt är då valet? Och varför ska den som utför den nödvändiga handlingen bära skulden? Den frågan finns kvar oavsett om Judas kallas förrädare, utlämnare eller, i vårt tankeexperiment, budbärare.

En ny översättning kan öppna gamla berättelser för nya frågor. Den kan göra texten mer begriplig och synliggöra sådant som tidigare ordval dolt. Men den löser inte automatiskt berättelsernas moraliska problem och bekräftar inte deras gudomliga ursprung.

Därför behöver läsaren få veta var ordvalen är osäkra, vilka alternativ som finns och när en språklig förklaring övergår i teologisk övertygelse. Framför allt måste det vara tillåtet att förstå texten och ändå ifrågasätta den.

Judas kan få en annan beteckning. Men vem som talar genom orden – den antika författaren, den nutida översättaren, predikanten eller Gud – förblir en fråga. Den besvaras inte genom att ännu en upplaga kommer från tryckeriet.