Att vara sig själv kräver en viss skådespelartalang

Vårt DNA ger oss olika förutsättningar, men ingen föds med en färdig världsbild. Ingen föds som skeptiker eller dogmatiker, det blir vi med tiden. Vi lär oss replikerna och hittar våra roller. Vi blir ofrivilligt med i föreställningen ”Livets teater”.

En skicklig skådespelare kan få oss att tro på vitt skilda personligheter. Men hur skickliga är vi amatörer, med omständigheterna som regissör? Skådespelaren får en påhittad person att framstå som verklig. Vi riskerar motsatsen – att försvinna bakom en påhittad roll.

Vi har kvinnorollen, mansrollen, föräldrarollen och politikerrollen. Den sistnämnda är särskilt intressant. Där ingår ibland att med stor övertygelse försvara uppfattningar som man tidigare, med lika stor övertygelse, argumenterat emot. Rollerna hjälper oss att fungera tillsammans. Men hur mycket av det vi kallar personlighet är egentligen inlärda förväntningar? Vi lär oss tidigt att anpassa oss och märker snart knappt vad vi gör.

Det sägs att ”av barn och fyllhundar får man veta sanningen”. Det ligger kanske något i det, även om sanningshalten knappast ökar automatiskt med promillehalten. Barn har inte lärt sig vad man bör hålla inne med, och fyllhundar har glömt det. Men det är skillnad på att säga vad man tänker och att tänka på vad man säger.

Som unga är vi relativt fria från erfarenhetens begränsningar. Sedan kommer vuxenlivet, med bestämda uppfattningar om världen och oss själva. Vi har dessutom investerat åtskilligt i den bilden. Det är besvärligt att upptäcka att något man varit övertygad om i tjugo år kanske inte alls stämmer. Särskilt om man länge förklarat för andra hur fel de haft. Det är betydligt bekvämare att fortsätta ha rätt.

Senare i livet kan självklarheterna ifrågasättas. Tycker jag verkligen så här, eller bara därför att jag har gjort det i trettio år? Är det erfarenheten som talar eller gammal vana som protesterar? Kanske finns det en tredje fas i livet. Först är vi öppna därför att vi saknar erfarenhet. Sedan blir vi säkra därför att vi har samlat på oss erfarenhet. Och till sist kan vi möjligen bli öppna igen, just därför att vi har tillräckligt mycket erfarenhet för att förstå att vi inte har tillräckligt mycket erfarenhet. Samhället har en egendomlig syn på ålder. Erfarenhet är eftertraktad, åtminstone tills man fått för mycket av den. En trettiofemåring med gedigen erfarenhet är en tillgång. En sextiofemåring med ytterligare trettio års erfarenhet riskerar att betraktas som en förändringsobenägen stofil. Erfarenhet är ingen garanti för klokhet, men inte heller dess frånvaro för nytänkande.

Med åren kan det bli lättare att känna igen när andra går på automatik. Ibland går det nästan att förutse nästa argument. Fast kanske är det våra egna fördomar som får oss att tro att vi har genomskådat någon annan. Vi förväntar oss ett manus och tolkar allt därefter. En besvärande tanke, särskilt när man just känt sig ovanligt klarsynt.

Kanske ligger erfarenhetens värde inte i att upptäcka när andra har fel, utan i att förstå varför både vi själva och andra tror som vi gör. Men att vara sig själv är inte alltid gratis. Det räcker inte alltid att behandla andra väl. Vi förväntas också dela deras uppfattningar.

Ta frågan om könsidentitet. En person som fötts med manligt biologiskt kön kan byta juridiskt kön, kalla sig Gunilla och vilja bli omtalad som hon. För Gunilla handlar det om identitet och respekt. För andra kan den egna synen på biologiskt kön krocka med språkets förväntningar. Var går gränsen mellan hänsyn och att förväntas uttrycka en övertygelse man inte har?

Samma sak händer i politiken och samhällsdebatten. Instämmer man i A förutsätts man också instämma i B, C och D. Annars placeras man i ett fack man inte känner igen sig i. Vi uppmuntras att vara oss själva. Bara vi är som omgivningen vill.

Det som var avgörande vid fyrtio kan verka betydelselöst vid sjuttio. Gamla konflikter verkar komiska, människor vi ville imponera på är borta och prestationer vi var stolta över är glömda. Hur mycket av livet har gått åt till att upprätthålla föreställningar om oss själva?

Vad händer när direktören slutar vara direktör vid middagsbordet, när den självuppoffrande vågar tänka på sig själv och när den som alltid vet bäst säger ”jag vet inte”? Blir vi då mer oss själva? Det är skillnad på medveten anpassning och gammal vana. Man kan spela teater av hänsyn. Man behöver inte berätta för alla man möter exakt vad man tycker om dem. Möjligen skulle släktmiddagarna bli kortare. Att vara sig själv är kanske snarare att själv få bestämma vilka repliker man vill säga.

Men om man anstränger sig för att vara naturlig, har man då inte skapat ytterligare en roll? Den okonstlade människan som minsann inte bryr sig om vad andra tycker. Även det låter som en välregisserad föreställning.

Jamen då så. Nu har jag tagit på mig rollen som analytisk psykolog i den här texten. Förmodligen är den en medioker självdiagnos. Men vem är jag att ifrågasätta min egen bedömning? Jag lever nämligen efter principen att det finns tre viktiga egenskaper: uppriktighet, ärlighet och skådespelartalang. Den sista behövs för att ge sken av att jag besitter de två första.