Politik, ansvar och konsekvens
Det viktigaste i en demokrati är öppenhet, ansvar och maktskifte.
Det viktigaste i en demokrati är öppenhet, ansvar och maktskifte.
Diktaturer har inte det. Sveriges öppenhet kunde vara bättre men är skaplig. Vi klarar av maktskifte eftersom vi har ett stabilt valsystem, men den verkliga bristen är ansvarsutkrävandet.
Kommunerna är ofta bättre på att utkräva ansvar, åtminstone de kommuner som har vakna revisorer, aktiv opposition och folkvalda med lite integritet, men den stora bristen ligger på riksplanet. Problemet är att staten, rikspolitiken, tar en stor del av skattemedlen och spenderar dem med mycket lite ansvarstagande. Att göra bort sig har noll konsekvenser för politikerna.
Eftersom vårt valsystem bygger på partilistor är det deras ställning i partiet som avgör om de får vara kvar eller ej – och inte en befolkning som upprepat utsätts för det ena gigantiska misstaget efter det andra.
Inget i livet blir bättre om man inte kan sitta ner och tänka till om vad som gick snett och söka en ny kurs framåt, där misstagen inte upprepas, men i rikspolitiken behövs det inte. Man blir landshövding eller ambassadör i ett land med billig sprit och skapligt badväder. Värre än så blir det inte, oavsett hur kapitalt något misskötts.
Robert McNamara var USA:s försvarsminister under Vietnamkriget, som inte gick något vidare, och det gjordes en dokumentär med honom kallad ”Krigets dimma”, min översättning från engelskans ”Fog of War”. I dokumentären berättar Robert McNamara på ålderns höst om elva lärdomar och om sina egna grova misstag. Han berättar hur hans misstag lett till destruktion, elände och förödelse. Det är en smärtsam uppgörelse med hans egna missberäkningar och fel och med det samhälle som han var en del av när detta inträffade. Han berättar också om vilka systematiska misstag som gjorts historiskt och vilka konsekvenser de hade.
Man kan önska samma öppenhet och ansvarstagande i svenska led. Bara som ett av femtiotalet praktexempel kan nämnas Maud Olofssons misstag, där Vattenfalls utlandsexpansion och nederländska Nuon är på parkettplats. Det var Sveriges sämsta affär någonsin – helt driven av en exceptionalism där man trodde att svenska politiker var bättre utrustade att bedriva globalt företagande, med erfarenheter från ett parti i det politiska spektrumets intellektuella träda. Att man förlorade 52 miljarder i en smäll på att spekulera i utländska energiföretag, för utlänningar vet inte hur man driver storföretag till skillnad från svenska politiker, förklarades av Maud Olofsson med: ”Det går ju att vara efterklok och säga att vi skulle ha läst marknaden bättre, men det var ju faktiskt ingen som gjorde det”.
Det är få förunnat att sätta miljarder på spel med andras pengar, på saker man inte förstår eller bryr sig om att förstå, bara för att man tror att man kan bättre än alla andra. Och sedan accepteras det som en förklaring av en samlad politisk elit. Och det är bara att fortsätta ge självgoda intervjuer med Gevalia och dopp i bersån. Det är 52 miljarder kronor som helt har kastats bort. Det var andras pengar, så det var gratis.
Om staten i stället hade köpt aktier på Stockholmsbörsen i januari 2014, när detta inträffade, hade de förlorade pengarna i dagsläget varit värda ungefär 130 374 000 000 kr.
Det låter så astronomiskt, främmande stort, så låt oss omsätta det i antingen Arbogaöl eller Arboga leverpastej. De kostar ungefär lika mycket, och vad får man för dessa pengar som kastades bort på Nuon? Det blir 9 516 350 364 Arboga starköl alternativt lika många förpackningar Arboga leverpastej. Sveriges befolkning över 18 år är 8 476 280 personer. Det är 1 122 starköl per person. Runt sex starköl gör nog de flesta otränade packade. Så det tar Sveriges vuxna befolkning, varenda en, nykterister, baptister och islamister, 187 helgdagskvällar att dra igenom hela detta ölberg. Om man sedan kastar alla dessa ölburkar på hög med ungefär 34 % luft emellan ger det 7,2 miljoner kubikmeter tomburkar, vilket motsvarar ungefär 1 400 högar av Ströbohögs storlek. Så in i h-lvete med tomburkar har ingen sett sedan det var dans på Tuna Udde.
Jag säger detta enbart för att vi ska se hur mycket politiska misstag kostar. Det är lätt att vifta bort detta som några inslag på TV4 Nyheterna, men det har konsekvenser. De 130 miljarder kronor som pengarna skulle kunna vara värda i dag hade kunnat avlöna tusentals undersköterskor i vården, förbättra skolor, finansiera fler elevassistenter och förstärka ungdoms- och vuxenpsykiatrin, men i stället brändes dessa resurser bort och försvann i tomma intet. Välfärdsresurser som hade kunnat rädda tusentals från ohälsa, missbruk och psykisk smärta.
Och det kostade noll, absolut noll, i ansvarsutkrävande av de politiker som var ansvariga. Och det är bara ett exempel.
Hade dessa pengar aldrig beskattats och folk sparat dessa medel hade de kunnat köpa välfärdstjänster på en privat marknad och haft råd med det som äldre och behövande. Men det var viktigare att Maud Olofsson fick testa att vara global storföretagare i något år – och sedan kunde vifta bort det med ”Det går ju att vara efterklok…”.
Det finns alltid en alternativ användning för de pengar som används i offentlig sektor. Därför har vi ansvarsutkrävande som en central funktion i en demokrati. Och när det blir rätt skall det uppskattas, men när det blir fel skall det leda till ansvar och till att det blir en rättelse, för annars fortsätter resurser att förstöras utan nytta för dem som betalat.
Därför måste alla ta sina roller på allvar nu när vi bygger upp de kommunala maskinerierna för de närmaste fyra åren, vare sig de tillhör de styrande, oppositionen eller revisionen. Och här är jag mer hoppfull, eftersom kommunerna möter verkligheten på ett sätt som rikspolitiken aldrig gör. I kommunen möter man den behövande människan, i riksdagen är det statistik. Politisk makt är att ta ansvar.
Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.