Vikten av det fria ordet

Min kollega, Henrik Hansson, och jag blev inbjudna till Kungsörs bibliotek för att delta i ett samtal om hoten mot journalistiken och pressfriheten. Samtalet hölls inom ramen för Banned Books Week, ett internationellt initiativ som uppmärksammar förbjuden och censurerad litteratur.

Det låter som något som hör hemma i diktaturer långt borta, men det vore naivt att tro att frågan inte berör oss här hemma.

Banned Books Week arrangeras i Sverige av ett nätverk som koordineras av Svenska PEN och Dawit Isaak-biblioteket i Malmö. I grunden handlar det om en enkel men avgörande idé: att kunskap, litteratur och journalistik ska vara fria. Att människor själva ska få välja vad de vill läsa, tänka och tro, utan att någon myndighet, politiker eller intressegrupp försöker bestämma åt dem.

Men i dag ser vi en oroväckande rörelse i motsatt riktning. Auktoritära krafter växer, även i länder som länge setts som demokratins förebilder. Böcker plockas bort ur skolbibliotek, även i Sverige. Lärare tystas och journalister trakasseras.

Demokratins grundpelare, det fria ordet, naggas i kanten. Och det sker ofta smygande, under förevändningar om ordning, balans eller trygghet.

Samtalet i Kungsör leddes med säker hand av biblioteksassistent Petra Wellström. Det blev en av de där stunderna då man påminns om varför dessa frågor är så viktiga. Det var ett engagerat samtal med en kunnig publik som verkligen ville diskutera, förstå och bidra. De var så vänliga att de till och med frågade oss hur de kan hjälpa oss att fortsätta med vår granskande journalistik.

Mitt svar, till denna fina lyssnarskara och till er, är enkelt: fortsätt hämta er tidning i något av våra tidningsställ och, kanske viktigast av allt, om ni vill stötta oss – handla hos och stöd våra annonsörer. Utan våra annonsörer, ingen tidning. Som ni förstår utgör även våra annonsörer en viktig pusselbit i den fria och oberoende journalistiken.

Men något slog mig under dagen: publiken bestod nästan uteslutande av människor 50 år och uppåt.

De som växt upp med morgontidningen på frukostbordet, lokalradion i köket och ett självklart förtroende för journalistiken som samhällsbärare.

Var fanns de yngre medborgarna?
Det är en fråga som allt fler av oss inom medierna brottas med.

För varifrån får unga människor i dag sin bild av världen? Från nyhetsmedier? Från TikTok och Instagram? Från influencers som inte granskas av någon men som formar åsikter hos hundratusentals följare?

Vi vet svaret, och det oroar. När den journalistiska närvaron försvagas, när de professionella berättarna tystnar, fylls tomrummet snabbt av andra röster, ofta högljudda, förenklade och ibland med propaganda och direkt vilseledande sådan. Det är här den lokala journalistiken kommer in.

För demokratin byggs inte i huvudstäder eller mediehus. Den byggs i mötet mellan människor, i kommunfullmäktigesalen med engagerade ledamöter, på skolbänken och i den lilla föreningen. Den byggs genom att någon faktiskt berättar vad som händer, inte vad som trendar just nu.

När vi rapporterar från kommunens budgetmöte, granskar byggprojektet som drar ut på tiden eller ställer frågan som ingen annan vågar, då sker något fundamentalt. Makt utkrävs ansvar. Och medborgare får möjlighet att förstå, ifrågasätta och delta.

Det är därför lokal journalistik är så avgörande. Den är demokratins tidigaste varningssystem. Utan den blir det lättare för makthavare att smita undan granskning, för orättvisor att växa och för cynismen att slå rot.

Men journalistiken behöver också sina läsare. Där har vi en gemensam uppgift: att skapa nya mötesplatser där vi inte bara talar till människor utan med dem. Vi behöver möta ungdomar där de befinner sig, lyssna till deras frågor, deras verklighet och deras bild av världen. De är framtidens nyhetskonsumenter, men också framtidens källkritiker, medborgare och beslutsfattare.

Jag tror att vi som journalister (jag är ingen journalist, men mina medarbetare är det) behöver kliva ut ur våra redaktioner oftare. Delta i samtal som det i Kungsör, besöka skolor, föreningar och fritidsgårdar. Inte för att föreläsa, utan för att lyssna.

Förklara hur vi arbetar, hur vi tänker, varför vi ibland gör misstag och varför det fria ordet aldrig får tas för givet.

Det är bara genom dialog som tilliten kan återuppbyggas. Och tillit är journalistikens syre. Utan den kvävs den.

När man hör om förbjudna böcker, tystade röster och förföljda journalister i andra länder är det lätt att tänka att det där händer någon annanstans. Men historien visar att frihet aldrig dör plötsligt. Den tynar bort, först i periferin, i det lokala, där ljuset slocknar tidigast.

Därför måste vi värna varje bibliotek, varje lokaltidning och varje journalist som fortsätter ställa frågor. För när ingen längre gör det, när ingen längre granskar, då dör demokratin i tysthet.

Så avslutningsvis: stort tack till Kungsörs bibliotek för detta hedervärda initiativ och om du arbetar som lärare, rektor eller på något annat sätt med ungdomar, bjud in oss till er.

Vi kommer gärna och pratar om dessa frågor.