Bildligt talat med Danielsson

Janne Danielsson är köpingskillen som spelade i band och blev fotograf av en slump. Han skulle vilja lära sig att spela dragspel och kan inte motstå raggmunk och stekt fläsk. Magazin24 har träffat honom.

Året är 2014. Janne bor i New York, trivs och har ett bra liv som frilansfotograf. SVT hade varit en av hans kunder i många år. Jan blir uppringd och tillfrågad om han vill söka en fast tjänst som fotograf på SVT i Stockholm. Deras ende anställde stillbildsfotograf skulle gå i pension.

– I början var jag extremt tveksam. Jag trivdes verkligen som frilansfotograf i New York. Allt jag gjorde var superkul och det rullade på bra. Men jag åkte hem till en intervju och kände då att detta är min grej. Bra jobb, bra produktioner, semester, fast lön. Så jag sökte jobbet.

Det gjorde närmare 400 andra fotografer också. Det tog tre månader för SVT att välja, vraka och sålla i flera omgångar bland alla som sökte.

– Sedan blev jag kallad till en andra intervju. Efter den intervjun blev jag erbjuden jobbet. Jag tackade ja och flyttade från New York till Stockholm. Det har jag inte ångrat.

Vad gör du?

– Jag är SVT:s ende anställde stillbildsfotograf. Jag fotograferar våra olika produktioner, människor och miljöer. Jag har plåtat julvärdar de tio senaste åren, Allsång på Skansen, Mästarnas Mästare, Draknästet, Nobelfesten. Allt ifrån vanliga program som Aktuellt och Agenda till påkostade dramaserier. Det är det som är så kul. Högt och lågt och allt möjligt.

Sveriges Television sänder rörliga bilder. Vad betyder stillbilden för detta TV-bolag?

– För SVT har stillbilden blivit mer och mer viktig. Man vill ju gå åt Netflix-hållet med key-artbild, som det kallas, för varje program. Om du kollar på SVT Play tre år tillbaka ser du vilken utveckling vi genomgått. En huvudbild, som är supergenomarbetad, finns för varje program. Detta för att tittaren skall vilja klicka och se programmet.

Jannes bilder används också som programpuffar i pauser mellan olika program i Sveriges Television, i pressreleaser, och som reklam för andra marknader.

På nätet har SVT något som kallas Pressrummet. Där läggs alla Jannes bilder in.

– Detta är en tjänst som alla får ta del av kostnadsfritt. Du registrerar dig, du får en logg, sedan är det bara att gå in och välja.

Vi övergår till att samtala om Janne som person.

Vem är du, Janne Danielsson?

– Född i Strömsund i Jämtland. Pappa var skogsarbetare men fick problem med ryggen. Vi flyttade till Köping när jag var strax över ett år, till en alldeles ny lägenhet på Ringvägen 59 D i Köping. Där föddes min syster Mona ett år senare. Pappa fick jobb på Supra. Mamma var först hemmafru men jobbade senare på Hästens och på IKEA.

Som Jan minns det var det kanske sju familjer samtidigt som flyttade från Strömsund till Köping med omnejd.

Hur var du som barn?

– Jag var nog lite blyg och försiktig. Jag hade en jättefin uppväxt, i högstadiet blev jag kanske lite stökig. Jag var fruktansvärt dålig i matte, men tyckte om att teckna, hade en femma i detta ämne. Tyckte om historia och religionskunskap. Musiklektionerna var askul, jag gillade slöjden också.

AXPLOCK FRÅN NEW YORK

Janne Danielssons foton från åren som frilansfotograf i New York.

Janne gick på Tunaskolan, Scheeleskolan och Ullvigymnasiet.

– Jag började på treårig ekonomisk linje, men konstaterade att detta var fel, bytte efter ett år till social. Där gick många som inte riktigt visste vad de ville.

Janne var ingen idrottskille. Men han spelade lite kvartersfotboll och testade att lira lite med Forsby FF några gånger.

När Janne var i tioårsåldern var det musiken som fångade honom.

– Jag var nere på Munkens och HiFi-hörnan. Satt och bläddrade bland LP-skivorna. Jag gillade Sweet, Slade och Black Sabbath.

På den tiden kunde man gå upp till Köpings bibliotek och lyssna på skivor.

– Man fick låna skivor och kunde sitta på en särskild plats i biblioteket och lyssna i hörlurar. Det tyckte jag förstås var jättekul. Det var bara musik som gällde för mig. Jag började spela både bas, gitarr, sedan blev det trummor. Jag lärde mig spela själv.

Sedan började perioden då du var med i olika band, i slutet av 70-talet, i början av 80-talet?

– Ja, mitt första band hette Disgust, som var Köpings första punkband. Året var 1978. Det var jag, Åke Cromnow, optiker och Robban Sjöö, i dag bankchef på SEB. Marko Vekhamäki var också med. Vet inte vad han gör i dag.

Var brukade ni uppträda?

– Vi spelade i Kolsva under biografen. De hade ofta fredagsdisco. Några gånger spelade vi med Håkan Thoressons band, Mean Thore. Vi hade sjövilda spelningar. Vi spelade också på Folkets Hus i Köping, nere på IK när Misha hade sina tillställningar, i Bivurparken hade vi jättepådrag några somrar på scenen Snäckan. Då var det flera band på söndagar som uppträdde där. Och vi spelade på gamla stadshotellet.

Vid den här tiden uppstod Stadskultstudion.

– Första lokalen låg i samma hus som biografen Plaza vid Hökartorget, men sen kom den att ligga vid KMV-lokalerna vid Köpingsån. Det var extremt, musiken i Köping. Det var en musikstad – 100 procent. Det var ju så jäkla mycket band, det bara kokade överallt.

Det blev två band till efter Disgust i Jannes unga musikliv.

– Mitt andra band hette Protectors, där jag och ett par kompisar spelade. Vi höll ihop i tre år. Sedan hamnade jag i ett tredje band, Squareheads.

Några lyckliga minnen från den tiden?

– Protectors var förband till Reeperbahn i Köping. Jan-Olof Andersson från Aftonbladet var där och skulle recensera Reeperbahn. Han fick ju syn på oss som spelade förband och tyckte vi var så sjukt bra. Det resulterade i en helsida i Aftonbladet, bara om oss.

Det blev ett otroligt genomslag.

– Lars Nylin från tidningen Schlager hörde av sig. Det blev ett helt uppslag. Skivbolag hörde av sig. Hultfredsfestivalen bjöd in oss. Det blev massor av spelningar och ett bra tryck, så vi var ute och spelade väldigt mycket.

AXPLOCK FRÅN SVT

Janne Danielsson är Sveriges Televisons ende anställda stillbildsfotograf. Nedan ett axplock ur Jannes bildgalleri.

Protectors splittrades och ett nytt band uppstod – Squareheads. Succén i Aftonbladet upprepades.

– Kjell Häglund var musikrecensent på Aftonbladet. Han blev helt knockad av skivan vi gav ut. Succén i Aftonbladet upprepades. Den publiciteten medförde en himla massa spelningar och turnéer. Det var en kul period med fina recensioner. Efter tre, fyra år hoppade jag av när min dotter Olivia föddes.

Hur många skivor blev det?

– Med Protectors blev det en singel. Med Squareheads var jag med på två singlar och en LP-skiva.

Vad gjorde du efter gymnasiet?

– Då börjar jag på Volvo i Köping, 18–19 år gammal. I tre år monterade jag drev vid löpande band. Jag jobbade också två år med montering av tunga växellådor.

Janne flyttade hemifrån, 18 år gammal.

– Jag fick en lägenhet på Borgmästaregatan. Det var superlätt att få lägenhet på den tiden.

Så småningom bodde han i villa med Tina, först på Kvarngatan, där dottern Olivia föddes, sedan på Väktarstigen, där sonen Zacharias föddes.

Gjorde du lumpen?

– Jag blev inkallad till lumpen på F21 i Luleå. Alla vi i bandet försökte få frisedel. Jag fick vapenfri tjänst. Jag bodde i Borlänge i ett år och fick jobba på dagis i ett år.

Ett kul minne för Janne från den här tiden är VM i ishockey i Wien 1987.

– Jag hade kompisar som spelade hockey i IKW. Det blev en plats över i deras resa till VM i Wien. Den platsen fick jag överta. Mot alla odds vann Tre Kronor guld, sitt första sedan Colorado 1962.

Efter detta VM åkte Janne hem, full av intryck.

– Jag kände att jag inte kunde fortsätta att harva på Volvo. Jag sade upp mig på stående fot. Sedan gick det bara någon vecka då jag blev erbjuden jobb på Hasses reklam, hos Hasse och Eva Rosendal. Där stannade jag i två år. Jag höll på med screentryckteknik, jag jobbade med stora skyltar, som jag också var ute och satte upp. Hasse lärde mig allt jag behövde kunna.

När Janne är 26 år gammal blir han erbjuden jobb på Bärgslagsbladet, som vikarie. Tidningen låg på den tiden i ett gult hus i korsningen Västra Långgatan/Nygatan.

– Jag fick jobba på den grafiska avdelningen, mina chefer hette Ivar Andersson och Bosse Ljungberg. De lärde mig bland annat att hantera reprokameran. Jag fick också montera texter, skära och sätta ihop tidningar med vaxmaskiner.

Varför började du fotografera?

– En ren slump. Bärsingen var underbemannad på fotografer. Samtidigt rådde anställningsstopp. Kenneth Eneroth, nyhetschef, spanade internt om det fanns någon som skulle kunna läras upp. När jag inte jobbade med reprokameran på arbetstid, hängde jag ofta på tidningen, fixade och donade med skivomslag och inbjudningar till konserter. Han anade talangen i mig och frågade om jag ville bli fotograf. Det ville jag inte. Jag kunde ingenting om fotografering. Hade aldrig hållit i en kamera.

Kenneth förklarade att grafikeryrket skulle vara dött inom två år. Då skulle jag inte längre ha något jobb.

– Det kändes som ett förtäckt hot. Det var bara att gilla läget.

Janne gick upp på biblioteket och lånade böcker om fotografering.

– Då visste jag inte vad en bländare var och hur den fungerar. Men jag hade bildkänsla. Jag visste hur jag ville att bilden skulle se ut. När jag såg en bild tänkte jag genast hur bilden hade sett ut om jag hade fotograferat. Jag lånade hem kameror, testade och experimenterade.

– Jag har mycket att tacka Conny Sillén för. Han var en etablerad och proffsig fotograf som frilansade en hel del åt Bärsingen. Honom kunde jag fråga om allt.

En dag ringde Janne, orädd och novis, upp fotografen Anders Petersén i Stockholm och förklarade sin situation. Han förstod precis och välkomnade Janne till Stockholm.

– Inga problem, kom hit, häng med mig i en vecka, så skall jag lära dig allt vi hinner.

Janne tillbringade en lärorik vecka i Anders Peterséns studio i Gamla stan och var med honom ute på uppdrag.

Ett lyckligt minne från tiden på Bärsingen?

– När jag första gången hade största bilden på ettan, ett höstreportage. Stor lycka för mig som ung fotograf.

Janne fick rycka ut med reportrarna på alla slags uppdrag, från bränder till fotboll. Stor variation – och den ena dagen var aldrig lik den andra.

Vad hade du för kamera?

– Jag har alltid kört med Canon, från början till i dag. Jag är bekväm med Canon. Har testat Nikon, har testat Sony. Men jag är ”A Canon Man”.

Vilken typ av fotografering gillade du mest?

– Att fotografera människor, att skapa porträtt. Jag har senare försökt gilla mode och sånt, men det har inte varit min grej.

Året är 2000. Bärgslagsbladet ingick i Ingress Media, som fick en ny chef , Göran Lundberg. Han ville införa något han kallade multijournalistik. De traditionella yrkesgränserna på en tidning skulle upphöra. Journalisterna skulle börja fotografera.

– Vi var femton fotografer på Bärgslagsbladet/Arboga Tidning, Fagersta Tidning, Sala Allehanda och Avesta Tidning. Vi blev alla avskedade. Jobbigt och tråkigt. Det gällde att gilla läget och starta en enskild firma och dra igång egen verksamhet som frilansfotograf.

Vad hade du för kunder då?

– Noll kunder. Jag fick väl lite småjobb från Bärsingen. Sen halkade jag in på Eskilstuna-Kuriren. De började anlita mig allt mer. Så jag började åka till Eskilstuna och gjorde mycket jobb där. Det blev lite ringar på vattnet och lite kommungrejer.

Janne erbjöds att bli anställd i Eskilstuna-Kuriren, men i samma veva, sommaren 2004 hörde bildchefen på Aftonbladet av sig och erbjöd ett vikariat. Han flyttade till Stockholm, fotade för Aftonbladet, DN och en hel del andra magasin.

Det blev så småningom två år som frilansfotograf i New York innan frestelsen från Sveriges Television och Jannes nuvarande jobb blev för stort.

Janne var en i gänget, som i det nybildade bolaget Earton Media AB drog igång Magazin24 vid millenieskiftet. De övriga var reportrarna Patrick Mörk och Carsten Corp och annonssäljaren Kenneth Engström – alla kom de från Bärgslagsbladet. Henrik Hansson kom som grafisk formgivare från Hasses Reklam och blev vd.

Parellellt drev även Janne, Henrik och Kenneth konstgruppen Indacop som bland annat låg bakom Millenieverket. Ett jättemeccano som står placerad nere vid järnvägsstationen i Köping.

Dina minnen från Magazin24?

– Det rådde strukturellt kaos. Alla var stressade över om vi skulle få in tillräckligt med annonser så att vi skulle kunna få lön. Vi jobbade hårt och hade kul hela tiden.

En fotograf som inspirerat dig?

– Jonas Fredwall Karlsson, en svenskfödd USA-fotograf. Han är så grym och min stora favorit faktiskt. Han har plåtat oerhört mycket åt Vanity Fair, Esquire och många andra stora amerikanska magasin. Jag gillar hans bildspråk, hans stil att fotografera, hans ljussättning. Allt han gör faller mig i smaken

En okänd talang?

– Jag är duktig på att teckna, har alltid tecknat. Aldrig kommersiellt – utom när jag höll på med skivomslag.

En frestelse du inte kan motstå?

– Raggmunk och stekt fläsk.

Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?

– Jag är inte en sådan som bunkrar. Jag tillämpar dag-till-dag-principen. Ägg och kyckling är stapelvaror som alltid måste finnas i mitt kylskåp.

Ett resmål du längtar till men ännu inte besökt?

– Tokyo ligger högst upp på min ”bucket list”.

Ett instrument du skulle vilja lära dig att spela?

– Dragspel. Kanske ett otippat svar. Pappa spelade dragspel. När han gick bort för många år sedan ärvde jag hans dragspel. Det står i min lägenhet, men jag har inte lärt mig att spela.

Din sista måltid – vad vill du bli bjuden på?

– Någon läcker thaimat.