Den moderna moralens schizofreni

Fjodor Dostojevskij skrev de berömda orden: ”Utan Gud och ett liv efter detta …. måste det ju bli så att allt blir tillåtet och att man kan göra vad som helst, eller hur?”

Det här citatet har ibland använts på ett sätt som vill visa att människor utan tro på Gud skulle vara mindre goda och moraliska än dem som tror. Men självklart stämmer inte det. Den som påstår att ateister antingen som individer eller helhet än mindre moraliska än andra kommer snart i konflikt med både förnuft och erfarenhet. Även Paulus skriver i Nya Testamentet (Romarbrevet) att alla människor, oavsett tro är skapade med ett moraliskt samvete.

Men Dostojevskijs poäng är inte att påstå att ateister är mindre goda och moraliska än troende eller att det inte kan finnas moralisk beteende utan Gud.

Här får man skilja på moralisk kunskap som inte kräver religion och moraliska förpliktelser. Egentligen kan vem som helst säga: ”Jag känner att det här är rätt, och därför kommer jag att göra så.” Då blir den moraliska källan, en känsla inombords. Men utifrån en sekulär syn på verkligheten blir det svårt att säga åt en annan att något är rätt eller fel om det inte finns en moralisk källa utanför som man måste rätta sig efter. Även om det finns moraliska känslor och övertygelser utan Gud, kan det inte finnas några moraliska förpliktelser eller en objektiv, moralisk ”fakta”. Men om det däremot finns en allvetande, allsmäktig, evigt god Gud är det naturligt att Gud utgör den moraliska källan.

Naturalismen betraktar moraliska övertygelser som en biprodukt av biologisk evolution. Moralen reduceras till en sociobiologisk flockmoral som utvecklats för att gynna vår överlevnad. Det största problemet med detta synsätt är att den inte gör moralen sann. All djupare mening med moralen måste betraktas som en illusion. Om Gud inte finns och har moraliskt goda avsikter med människan blir hon bara ett djur bland alla andra. Ett lejon tvingar sig på en lejonhona men våldtar henne inte. Man kan förstås välja att följa flockmoralen men det är inte fel i någon djupare mening om man bryter mot den. På ett sätt skulle man kunna påstå att det sekulära västerländska samhället är en av historiens mest moraliska kulturer. I jämförelse med gamla tider värderas varje människoliv högre idag.

Aldrig tidigare har människor uppmanats att i så hög grad sträcka ut sina armar till främlingen utanför dörren. Förutom solidaritet talas det också om universell rättvisa. Men om vi frågar varför vi ska leva på det sättet, stödja jämlikhet och hjälpa utsatta, har våra kulturinstitutioner ofta svårt att ge svar. Tidigare samhällen kunde ofta hänvisa till heliga texter eller en underliggande etisk källa. Idag kan man säga att moralen är självauktoriserad. Moralen väljs hos individen eller kollektivt. Människan lämnas nu ensam i den omöjliga uppgiften att skapa sina egna moraliska övertygelser.

Resultatet blir då en modern och intellektuell schizofreni. När vi skapar våra egna värderingar både individuellt eller kollektivt kan vi inte heller bestämma att andra kulturer ska godta dem.

Det blir problematisk när en modern sekulär människa hävdar att moralen är socialt konstruerad men samtidigt hävdar att ojämlikhet mellan könen inte går att försvara. Men hur kan man säga att jämlikhet är en universell moralisk norm som måste respekteras om all moral är upp till var och en? Detta leder i slutändan en självmotsägande hållning som genomtränger hela vårt samhälle idag.

Ett vanligt förekommande svar idag när man frågar relativister som inte tror på några absoluta moraliska sanningar hur de kan veta om en handling är moralisk eller inte svarar de ofta att man ”automatiskt vet vad som är rätt eller fel i en situation” (vilket är tydligt att många inte gör!). Även detta blir motsägelsefullt: man hävdar att andra människors moral är socialt konstruerad, men själva agerar de som om deras moral inte är det. I teorin är många relativister men i praktiken: absolutister. Många moderna människor säger att de inte tror på absoluta moraliska värden men kan inte fungera i praktiken utan att förutsätta dem.

Det moraliska gudsargumentet innebär att objektiv moral bara kan existera om Gud finns. Något som ateisten och filosofen Jean-Paul Sartre också hävdade.

Frågan om Guds existens eller icke-existens är därför högst relevant för vår förståelse av moralens väsen. I existentialismen erkänner man det vakuum som Gud lämnar efter sig när människan lämnas ensam att hitta sin egen mening och moral men utan att nå samma framgång. Sartre har också rätt i att det då blir ”mycket hindersamt att Gud inte finns”.