Ord och inga visor

Den dag då jag skulle börja skriva den här krönikan berättade P4 Västmanland att kommunjägaren just lämnat älgkött till skolan i Köping.

Nu blir det vilt i matsalen tänkte jag, och mindes den gamla Ludvikarevyn där lilla Alla Hallonen var trött på skolmaten.

Jag får återkomma till henne, för de här raderna ska egentligen handla om ord och om språk. Om att kunna skriva. Och läsa – framför allt då på papper.

Något år innan skolstarten gav mor mig Läseboken. Den hade en bild av en tupp på framsidan. När jag varit duktig att läsa låg det nästa morgon en stor femöring i boken, som – enligt mor – tuppen hade värpt. Så, oj vad jag läste!

När jag började i första klass i småskolan (som det hette då) kunde jag redan läsa, konstaterade läraren, Fröken Jonsson, som med knut i nacken och i svart klänning varje morgon satt vid den svarta orgeln för att ”kompa” oss genom den psalmvers som var dagens läxa. Din klara sol går åter upp…

Med åren tillkom fler läroämnen. Femöringarna hade jag snabbt handlat upp i Sigurds kiosk, där tvåöres-kolan var en favorit.

Så matematik kunde jag hjälpligt men längre upp genom stadierna var den sortens ämnen inget för mig. De geometrikunskaper som finns kvar är i stort sett att man nu i fyrkantiga ugnar, bakar runda pizzor som sedan delas upp i trekanter.

Men språket, att skriva och läsa, det har dominerat min tillvaro sedan Läseboken med dess tupp förgyllde förskoletiden.

Efter något år läste jag mig också till att tuppen inte kan värpa.

Forskning visar att läsning har betydelse både för elevers språkutveckling och för förmågan till fantasi och inlevelse. Skriver Skolverket.

Under en tioårsperiod har andelen elever som läser fem sidor eller mer av sammanhängande text på papper – eller skärm – under en skoldag minskat från 44 till 8 procent i årskurs 6, och från 31 till 6 procent i årskurs 9.

Att läsa ord på papper är det i särklass bästa, på många sätt. Men dagens unga bor vid paddan och i mobilen. (Vem gör inte det förresten?)

Jag reagerar på ord i alla möjliga sammanhang.

”Skärmtid stjäl tid från sådant vi vet är avgörande för barns lärande och kognitiva utveckling”, skrev Paulina Neuding förra månaden.

Framför en skärm minskar uthålligheten och läskonditionen. Det gör att många elever också får svårare att ta till sig det som är lite komplicerat i en text.

– När eleverna kommer till gymnasiet är det förödande många som aldrig läst en bok, enligt Karin Herlitz.

Skolinspektionen har granskat 25 grundskolors läsfrämjande arbete.

Slutsatsen är att det inte görs nog för att stimulera eleverna att läsa, trots att god läsförmåga är avgörande för att lyckas med studierna.

Många anse nog att jag har ett överdrivet intresse för vårt språk. Jag reagerar på ord i alla möjliga sammanhang.

”Permanent vintertid är bättre”, säger sömnforskarna. Men de har fel på en punkt, det heter inte Vintertid. Normaltid är det rätta ordet. Sommartid borde heta Onormaltid, då vi ett halvår luras tro att klockan är elva när hon egentligen är tolv, mitt på dagen då solen står som högst.

Något som inte märks så mycket i skrift, men som jag också är intresserad av, är dialekter. Varje timma hör jag på radion att ”ekutt” ska komma och på TV väntar klockan 18 ”Japott”, följt av Vädret, där vinden kommer från ”nodust”.

Dessutom funderar jag på om det är den ökade finska aversionen mot svenska språket som gör att det landets statsminister uttalas Maarin, trots att hon stavar

Marin – som är ordet för vår svenska flotta.

Apropå Finland får jag återknyta till eleven Alla Hallonen i Ludvika, som var missnöjd med skolmaten. Hon ville ha älgkött.

– Det förstår du väl, Alla lilla, att vi inte kan ha farbröder ute i skogen och jaga för att du vill ha älgkött, sa lärarinnan.

Varpå Alla svarade:

– Men fiska kan dom!

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.