Ingen har gjort något fel

Julen blev inte densamma i år. Det var första gången vi firade utan vår älskade mamma Birgitta, som gick bort efter en tragisk olycka på demensboendet Åspegeln. Hon blev knuffad av en annan boende, vilket ledde till en höftfraktur. Hon klarade inte operationen och vaknade aldrig igen. Vår sorg är obeskrivlig, och ändå är det ingen som verkar vilja ta ansvar.

Det tog fem dagar innan vi fick veta att mamma blivit knuffad. När vi informerades om att hon förts till sjukhus och senare avlidit, nämndes inget om händelsen. Det var först av en slump, när ett barnbarn pratade med föreståndaren, som vi fick veta sanningen. Hur kunde detta mörkas? Varför berättade inte sjuksköterskan vad som hade hänt direkt? Är det konstigt att vi inte längre litar på personalens ord?

Vi har blivit försäkrade om att ingen på boendet har gjort något fel. En ”oberoende” utredning, bekostad av Arboga kommun, påstår det. Men vi undrar hur oberoende den verkligen kan vara. Problemet handlar inte om den boende som knuffade vår mamma – hon är där av en anledning. Dessutom fick vi namn och personuppgifter på den personen som knuffade vår mamma, något vi självfallet inte skulle ha haft. Det följde med i den första utredningen där den utredande personen talade om för oss att ingen har gjort något fel alls. Fortfarande är det inte kvinnan som knuffade mamma vi lastar utan bristen på personal som hade hunnit förhindra händelsen som vår mamma råkade ut för och genom det miste livet.  Två anställda på tio boende, plus en som går mellan avdelningarna, räcker inte. Dessutom går boende runt hur de vill eftersom ingen får låsa in dem. Varken mamma eller hon som knuffade bodde på avdelningen som det hela utspelades på. Hade det funnits fler i tjänst, kanske vår mamma hade varit vid liv idag.

Värdighet och omsorg – eller bara en punkt i journalen?

Vår mamma var dement, men hon uppskattade samtal och våra besök. Ändå kan vi läsa i journalen att personalen skulle prata med henne 10–15 minuter per dag. Är det vad en människas värde reduceras till? När vi besökte boendet satt en personal i köket och en på kontoret. När vi frågade hur dagen hade varit, fick vi ofta höra: ”Jag vet inte, jag är vikarie.”

Det tog ofta månader innan mamma fick hjälp med fotvård. Hennes tånaglar växte in i huden och orsakade smärta. När vi erbjöd oss att ordna tid på stan, sa personalen att det inte var möjligt om vi inte följde med själva – trots att föreståndaren bekräftade att det var deras ansvar.

Vi läser också i journalen att mamma ofta hänvisades till sin lägenhet för att hon ”betett sig illa”. Är det så konstigt att hon ibland blev arg och frustrerad? Hon satt ensam, medan andra boende kunde säga elaka saker till varandra utan tillsyn. Det är inte värdigt. Jag har själv hört svordomar och könsord bland de boende flera gånger så varför fick de sitta kvar men inte vår mamma.

Vad händer nästa gång?

Den tragiska händelsen med vår mamma var inte en isolerad incident. Enligt journalen är risken stor att något liknande händer igen. Det är inte bara vår förlust – det är en systematisk brist som kommunen vägrar erkänna.

Vi saknar vår mamma och kommer aldrig få henne tillbaka. Men vi kräver upprättelse för hennes skull och för alla andra som bor på Åspegeln. Hur många fler måste drabbas innan något förändras?

En föräldralös dotter med syskon

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.