Mamma på egen hand

Alla barn har rätt till en pappaidentitet. Nu sticker jag ut hakan rejält. Jag kommer att få spott och spe från olika håll. En och annan kommer att hålla med. Jag tycker dock att vi måste tala om saken.

Som jag alltid brukar framhålla när jag uttrycker en åsikt: jag skriver inte för att övertyga om att mina åsikter är ”dom rätta”. Jag har inget behov av att omvända någon annan till min egen övertygelse.

Men jag vill alltid skapa dialog, samtal, debatt, diskussion.
Så också i detta känsliga ämne.

En växande trend i vårt samhälle heter ”mamma på egen hand”. Det handlar om kvinnor som inte blir gravida med en partner de älskar, utan med en man de aldrig ens har träffat.

Och detta är ett avsiktligt val.

Det är i regel inte kvinnor som inte kan hitta en man, som skulle kunna bli en utmärkt pappa. Det handlar heller inte om kvinnor där den biologiska klockan börjat ticka och sista chansen är att hitta en okänd spermadonator i Danmark.

Ofta är det välutbildade kvinnor, som ser detta som en feministisk valfrihetsfråga.

De har en grundinställning:
”Jag vill ha ett barn som bara är mitt barn. Ett barn jag inte behöver dela med någon annan. Gifter jag mig och det blir skilsmässa behöver ingen vårdnadstvist uppstå. Barnet är bara mitt barn.”

Så lyder detta feministiska credo, som helt och hållet bortser från barnperspektivet.

Jag hörde ett radioprogram som handlade om tre kvinnor som skaffat barn med utländska spermadonatorer. Kvinnorna var mycket öppna med denna erfarenhet och berättade öppet och ärligt om sina erfarenheter.

En kvinna sade:
”Min son är idag sex år. Han frågade häromdagen: Har inte jag någon pappa? Då svarade jag: Jo, du har en pappa, han bor i Köpenhamn. Då svarade min son: Jag vill träffa min pappa. Jag tröstade honom och sade att han skulle få träffa sin pappa när han blir 18 år. Då fick jag till svar: ”Jag vill träffa honom nu”…

I Norden har ett barn rätt att få veta vem som är den biologiska fadern vid 18 års ålder. Men att denne – som kanske har hundra barn han aldrig har träffat – plötsligt skulle vilja etablera en fadersrelation med ett av sina många spermabarn är inte sannolikt.

Och även om så skulle vara fallet, har barnet mot sin vilja tvingats till 18 faderslösa år utan ett namn, utan ett fotografi på sin pappa.

Om det är något som är ”fult” i vårt land så är det rasbiologi. Statens institut för rasbiologi i Uppsala grundades 1922. Rasbiologin ansåg att människor kunde delas in i olika raser baserat på ärftliga egenskaper. Institutet lades ner 1959 och övergick till medicinsk genetik.

Men hela branschen med spermadonationer är ett rasbiologiskt jippo där kvinnor i kataloger kan välja och pricka i önskade utseenden och egenskaper.

Barnkonventionen och vikten av att respektera den, talar vi om i alla sammanhang. Formellt heter den Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, ett traktat som antogs av FN:s nationalförsamling den 20 november 1989 och som utgör en del av folkrätten. 196 länder har ratificerat barnkonventionen, bland annat Sverige.

Barnkonventionen är en universell definition av vilka rättigheter barn har och som skall gälla alla barn i hela världen.

Artikel 2 slår fast att alla barn har samma grundläggande rättigheter och lika värde. Inget barn får ”diskrimineras.”

Artikel 3 anger att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare.

Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Det handlar om barnets fysiska hälsa, men också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

Rätten för varje barn att få känna en biologisk identitet måste vara i enlighet med Barnkonventionens anda. Att inte veta sin faders namn, att inte ens ha ett fotografi, att inte kunna ta kontakt när man vill och om man vill…. detta måste betraktas som diskriminering och inte i enlighet med barnets bästa. Och något som stör barnets psykologiska utveckling.

Många är de adoptivbarn, som växer upp med en evig längtan att få lära känna sin biologiska bakgrund, att få möta sina biologiska föräldrar.

Om detta vittnar många skrivna böcker. Det har gjorts TV-serier som bygger på denna längtan – där programmets idé är att hjälpa adoptivbarnet att komma i kontakt med föräldrar och syskon i sitt eget ursprungsland.

Lyckan är fullständig när den biologiska kontakten återuppstår efter en situation där den biologiska mamman tvingats att mot sin vilja lämna bort sitt barn.

Det är inte en mänsklig rättighet att få barn. Alla får inte barn av olika skäl. En del kan inte få barn av medicinska skäl. En del får inte barn för att de inte träffar en partner. En del vill inte ha barn.

Men – det är min bestämda uppfattning att ”mamma på egen hand” inte kan vara en kvinnlig rättighet.

Förvisso finns det många faderslösa barn, där pappan stuckit, försvunnit, tappat intresset, inte bryr sig. Men så var det inte planerat från början.

Mamma, pappa, barn som en dröm lever inte bara i sagorna utan i många av våra egna liv.

Men att från början, avsiktligt och med vilja, välja att beröva ett barn dess självklara rätt till en pappaidentitet är något helt annat.

Barnperspektivet måste alltid väga tyngst. Varje barn vill ha en biologisk och genetisk koppling till en far och en mor. Det ingår i vårt genetiska arv.

Mamma på egen hand kan aldrig få betraktas som en feministisk valfrihetsfråga.