När du rör vid mig så rör det mig

Under min tonårstid längtade jag efter att något skulle hända, speciellt karriärmässigt. Idag kunde jag inte bry mig mindre om att göra karriär.

Idag hoppas jag snarare på att inget mer ska hända. Att inga fler människor i min närhet ska dö i förtid. Att få landa i en vardag där livet inte bara känns uthärdligt men också kan få vara en njutning, en gåva. Miriam Bryant fångar det vackert i sin nya låt ”Rör mig”. Att leva är att låta sig beröras av livet i sin helhet, i sin glädje och därmed också sin sorg.

Att leva är att inse att du är dina relationer och att du bara ”lånar” dem en stund på jorden. Ändå betyder det lånet allt, och kanske är det just de människorna som kommit i din väg, som är livets största nåd och mysterium.

Det finns en motsägelse i känslan att vilja bli lämnad ifred och att vilja älska. I att ”det bara känns rätt när det blir fel och ingen rör vid mig” men ibland är det rädslan som talar. Ensamheten är en nödvändighet och kan vara efterlängtad men den ofrivilliga ensamheten är något annat.

Det finns nog inte en enda människa som gått helt oskadd genom livet. Som aldrig känt sig maktlös och sårbar någon gång.

Det är inte konstigt att vara rädd för livet. Jag har ofta varit mer rädd för att leva än att dö. Men om jag skulle dö imorgon av en sjukdom eller i en olycka skulle jag precis som Bryant sjunger tänka att ”Nu känns det mycket mer okej att dö”. Eftersom jag vet att jag har älskat, blivit sårad, sviken, dumpad och jag hittat kärleken på nytt. Allt detta har gjort mig till en starkskör människa. Jag har hört Gud viska i tystnaden och i skriket, inte som en snuttefilt, men som en som också vet hur det känns. Jag har vänner som skulle göra allt för mig. Det räcker långt.

Att förväntningarna har förändrats märker jag på mina böner som numera handlar om att inget ska hända mina nära och kära. Kanske bönen och livet delar samma puls?

Det är inte en prestation som kan vara bra eller dålig. Det handlar snarare om att vila i otillräckligheten. Att leva och be är ibland att tystna, att öppna sig och att lyssna. Kan du höra världens larm liksom dess sång? Eller har allt bara blivit grumligt? Stäng av nyheterna i så fall tills du kan höra musiken igen.

Hur kan vi ta vår rädsla och bära den som en krona? Hur kan vi bära lidandet utan att gå under av det? Utan att bli förbittrade? Kanske handlar det bara om att lära sig leva med det. Kanske gör den dig till en genomborrad människa. En äkta människa som inte spottar ur sig floskler och låter som en självhjälpsbok.

En del saker kan man bara lära sig genom erfarenheten. Kan det vara så (som Camus sagt) att det enda sättet att handskas med en ofri värld är att bli så absolut fri att din blotta existens är en upprorisk handling? Kan hoppet få vara en motståndskraft?

Denna stilla vårmorgon ber jag en bön om att alla människor som gått igenom det jävligaste man som människa kan gå igenom, fortfarande ska våga leva orädda och en dag kunna sjunga igen ”rör mig”.