Minnesbilden: Köpings första telefoner

Sedan amerikanen Graham Bell 1877 fick patent på sitt telefonsystem så tog det endast fem år tills Köpingsbor bildade en lokal telefon­förening. Televerket fanns ännu inte. Det var elva affärsidkare i Köping, bland annat Mekaniska verkstaden, Järnvägsstationen, Bryggeriet och några större handlare, som insåg det praktiska med att ha telefon.

Telefonen blev snabbt populär och antalet medlemmar tillika apparatinnehavare ökade. Var och en fick det telefonnummer i den ordning som de anmälde sig. Nr 1 hade Köpings Mekaniska Verkstad. Köpings lokala telefonstation, eller ”Byrån” som den kallades, hyrde in sig i det som då var Köpings varmbadhus vid Järnvägsgatan i Gamla stan.

Eftersom samtalen förmedlades via ledning så blev det ett väldigt arbete med att dra ledningar över hela staden. Överallt på de högsta husen sattes upp ställningar för ledningarna som gick kors och tvärs över hustaken.

Inom ett tiotal år bildade staten det blivande Televerket ”Rikstelefon”, som successivt köpte upp och tog över de privata telefon­bolagen i landet. Då utfärdades också regler för hur man skulle telefonera:

Den ringande skulle trycka på en knapp, på vissa modeller istället en vev, och hålla telefonens hörapparat ”tätt intill örat”. Då ringde det på lokalstationen ”Byrån” och man skulle invänta ”Hallå” och därefter säga numret till den man sökte.

Lokalstationen kopplade samtalet och meddelade ”Klart!”, varpå den uppringda personen då skulle svara ”Vem där?” När samtalet var slut hängde man upp hörapparaten och tryckte en kort slutsignal så stationen förstod att samtalet var slut och skulle kopplas ner.

Utbyggnaden av telefonnätet, gick förhållandevis fort även mellan städerna, ofta längs järnvägarna, och då kunde så kallade ”rikssamtal” ringas. Redan 1890 kunde Köpingsborna via andra lokalstationer ringa till Stockholm, Västerås, Örebro, Vänersborg, Skövde med flera städer.

Eftersom många lokalstationer kunde vara inblandade i förmedlingen av samma samtal så kunde väntan bli ganska lång.

På landsbygden gick utbyggnaden förstås långsammare på grund av avstånden. Där var det vanligt att flera abonnenter av sparsamhetsskäl delade på samma telefonnummer men fick då en bokstav som tillägg. Till exempel så hade Bysala bryggeri och den närbelägna Tagelfabriken (som sen blev Hästens) telefonnummer 3a respektive 3b.

Vid inkommande samtal så ringde det samtidigt i båda telefonerna. Då gällde det att lyssna ordentligt.

Om det ringde en signal så skulle Bageriet svara och om det ringde två signaler så var samtalet till Tagelfabriken.

Nedan visas startbilden obeskuren. Klicka för större bild.