Det miljövänliga 70-talet

I dagens gröna och miljömedvetna tidevarv känner vi oss så säkra på att vi gör något gott – äntligen har vår konsumtion ingen negativ inverkan på miljön. Verkligen?

Jag får intrycket att en hel del människor på allvar tror att den konsumtion de har inte påverkar miljön så länge man återvinner. När man återvinner ett batteri så återuppstår det inte på ICA:s centrallager – utan det mals ner och styckas för att återvinna dess beståndsdelars råmaterial. En rätt skitig process där delar av det som en gång var ett batteri kan tjäna för basmaterial för enklare former av produkter.

Plastförpackningar som har klar och genomskinlig plast återuppstår inte som matförpackningar igen – eftersom livsmedelsindustrin vill ha den jungfruerliga genomskinliga plasten att sälja salami i. Återvunnen plast blir till plaststolar, grova plastmaterial och annat som inte kräver den aptitretande genomskinligheten. Så återvunnen plast minskar måttligt konsumtionen av plast – men så länge vi köper mat i genomskinlig plast kommer den förbrukningen att bestå. Det är bara mer plast som sjunker ner till allt enklare och grova användningsområden. Återvinningen återför inte råvara till startpunkten – dess resa till förstörelse har fördröjts med några omvägar.

Det enda återvinningen gör är att vi känner oss oskyldiga till miljöskador eftersom vi ”återvinner” – och på ett sagolikt sätt återuppstår produkten på ICA:s hylla. Så är dagens 2013 verkligen så miljövänligt – när vi konsumera så mycket mer?

När jag växte upp på 1970-talet, som av vad jag förstår från dages mediala dos av “grönt” medvetande och ekologiska debattörer måste ha varit en av miljösvineriets höjdpunkter, reste vi under julen till Skinnskatteberg eller Kungsör för att fira jul med släkten. Det längsta vi åkte var – och det var inte varje år – till Wessels stormarknad i Örebro eller OBS i Västerås.
Idag är vi miljömedvetna och  ”gröna” – så länge det inte stör vår egen bekvämlighet. År 2013 flyger man 16 timmar, med ett färdsätt som sprutar fotogen som skapligt förbränns rätt ut i luften, för att fira jul i Thailand. Ingen jag kände under hela 1970-talet firade jul i Thailand – eller ens fundera på den teoretiska möjligheten att göra det.

Så den verkliga miljömedvetenheten är den konsumtion som inte sker. Sedan är det ointressant om det står ”30 % återvunnet papper” på pappersmuggen man får till flyglunchen på 10 000 meters höjd över Centralasien,  i 800 kilometer i timmen drivet av ett sprut av fotogen, på väg att fira jul i Thailand. Problemet är inte pappersmuggen – problem är att flygresan.
Och det är här den moderna människans logik stöter på patrull – och den avåkningen understöds av den kommersialiserade tron på att allt kan återvinnas – eftersom vi lurar oss själva att vi inte har en långsiktigt miljöpåverkan.  Att så länge vi återvinner är allt gott. Så enkelt är det inte. Det är endast den konsumtion som aldrig sker som skyddar miljön.