Lättare att ta sig ut i Europa och minnet av Märta

Ett lagförslag som inte kommer en dag för tidigt och så den fantastiska Märta Saadio.

Om det tänker jag prata idag.

Om system som kan få en att tappa det. Och människorna som kan få en att hitta det.

Hoppet.

Så jag snurrar flaskan och börjar med …

… ”En resa, en biljett.”

Än så länge bara en löftesrik paroll och en febrig dröm för alla som någon gång fått för sig att resa genom Europa med tåg.

Som för några somrar sedan, då Zürich var slutdestinationen och SJ, Danske Statsbaner, Deutsche Bahn och Schweizerische Bundesbahnen bolagen som skulle ta mig och min sexåring till kusinen i det lilla alplandet.

Ner mot kontinenten, upprymda och förväntansfulla med Robux och Cola Zero i bagaget, trots att vi var på väg till världens tredje dyraste stad.

I fantasin, en pedagogisk och nästan romantisk expedition, där nattåg och mustaschprydda konduktörer i roliga hattar skulle bli en del av upplevelsen. Något helt annat än det man vanligtvis möter på tåget över Enköping och Bålsta, eller på flyget från Arlanda till Schweiz på två och en halv timme.

Utan att Bosse fått med sig något alls av historien och geografin längs sträckan.

Så när EU-kommissionen nu presenterar ett lagförslag om ett gemensamt europeiskt biljettsystem för internationella tågresor hajar åtminstone jag till.

Faktum är att inte ens koreografin i Yung Leans magiska ”Storm II” gör mig så exalterad som nyheten om att man åtminstone bestämt sig för att se över möjligheten.

För klok blir man inte på att det fortfarande är mycket lättare att flyga till Europas storstäder än att resa hållbart mellan dem.

Den som ändå bestämmer sig för att göra ett försök möts också av ett virrvarr av appar, bokningssystem och juridiska förbehåll som riskerar att döda all lust innan man ens hinner säga ”Hallsberg nästa”.

Det är Chalmersnivå för att lyckas kombinera biljetterna som behövs. Det är digitala tjänster som inte förstår varandra och appar som kräver elva olika konton, språk och betallösningar. Operatörer som fungerar som egna små stater, med egna regler och egen logik.

”Jag har åkt tåg kors och tvärs genom Europa i sju år nu och jag träffar många som också skulle vilja åka tåg. Problemet är att man i dag inte har någon trygghet eller säkerhet om en tågförsening leder till att man missar ett byte till en annan operatör i ett annat land”, säger Pär Holmgren, EU-parlamentariker för Miljöpartiet, till DN.

Han pendlar tydligen mellan Sverige och Belgien, vilket känns otroligt starkt om man vet att det sker med tåg.

Förhoppningsvis och högst troligt, får han god hjälp med samtliga sina bokningar, eller så har han just gått på Chalmers, vilket de allra flesta inte gjort.
”Äntligen”, säger för övrigt moderaten Tomas Tobé i samma artikel.

”ÄNTLIGEN”, säger också jag och Bo. Versalt. Med ett utropstecken vardera. Om det blir verklighet, alltså.

Vi växlar ett par ord om fri rörlighet på riktigt, jag och Bosse. Och längtar efter saker som faktiskt gör livet lite lättare att begripa.

Till hörn som är runda. Till människor. Fina människor.

Jag tänkte en del på det när jag körde förbi Tunaskolan för ett tag sen. På Märta Saadio. Kommer ni ihåg henne?

Hon fanns där långt innan tinnarna och tornen förvandlade Tuna till bostäder. I början av 90-talet?

Hur som helst hade jag en gång i tiden ynnesten att få träffa just Märta, återkommande i hennes egna lilla krypin på bottenvåningen på ena kortsidan av skolan.

Jag tror att jag var där för att läsa. Träna på att ljuda bokstäverna rätt. Framför allt s:en. Mjölktänder som inte ville lämna munnen ställde till det för mig.

Läspandet gjorde mig utsatt. De största, men egentligen mest osäkra barnen, hittade en lucka och slog till när man minst anade det.

Mötena med Märta blev en paus i stressen. Hela hennes norrbottniska väsen lugnade ner en. Jag är säker på att många fler kommer ihåg det.

I det som känns som tusen år senare ser jag nu att hon inte längre finns med oss. Rimligt, med tanke på att hon nog var äldre redan då, men likväl sorgligt.

Tacksamheten över att ha fått hennes hjälp är stor. Det är också förhoppningen om att det, trots nedskärningar och besparingar i skolan, fortfarande finns utrymme för den sortens personer.

De som får världen att fungera lite bättre än systemen omkring dem någonsin mäktat med.

Vad säger ni? Finns det en Märta även på era barns skolor?

Hör av er – för de behöver få den uppmärksamhet de förtjänar.

Den stora tågförändringen? Den tror jag och Bosse på först när vi ser den.