Jan Nasenius från Kolsva

Jan Nasenius var socionom och socialpolitiker och en av de mest inflytelserika personerna bakom den svenska socialtjänstreformen.

Genom sitt arbete i Socialdepartementet och Socialutredningen bidrog han till att formulera de principer om demokrati, jämlikhet och solidaritet som kom att prägla socialtjänstlagen och den moderna socialpolitiken i Sverige.

Tidiga år och utbildning
Bror Jan Valentin Nasenius, kallad Janne, föddes den 8 september 1923 i Malma församling i Västmanlands län och avled den 5 september 1984 i Tyresö församling i Stockholms län. Han var son till Ebba Nasenius och järnvägsarbetaren Erik Gottfrid Emanuel Carlsson och växte upp under enkla förhållanden.

Som ung arbetade Nasenius inom flera olika yrken. Han var skogsarbetare vid Kohlswa Jernverks AB, slaktarlärling mellan 1937 och 1939 och handelsbiträde vid Konsumföreningen i Köping fram till 1943.

Därefter inledde han studier som skulle leda honom in på den sociala banan. Han studerade vid Jakobsbergs folkhögskola 1945–1946, utbildade sig till sjukvårdare vid Beckomberga sjukhus och fortsatte vid Viskadalens folkhögskola 1946–1947. Samma år började han arbeta vid fattigvårdsnämnden.

Nasenius fortsatte sin utbildning vid Socialinstitutet i Stockholm 1947–1949 och läste därefter vidare vid Stockholms högskola, där han enligt Wikipedia avlade filosofie kandidatexamen 1956.

Catharina Nasenius, psykolog, författare och entreprenör samt Jans dotter, berättar:
– Han nämnde flera gånger att när han reste till Stockholm för att bli socialarbetare sa farmor hejdå med orden: ”Var snäll mot de fattiga.” Hon visste vad det innebar att leva knapert. Hon fick inte WC förrän hon flyttade in på äldreboendet. Det var hennes efternamn som hela släkten sedan tog när farfar dog tidigt. Hon födde och tog hand om nio barn. Pappa var näst yngst.

Hon fortsätter:
– Han berättade ofta levande om sin barndom och uppväxt, också om alla busstreck de som killar gjorde när de var små. Han var en fantastiskt skicklig tecknare och illustrerade ibland berättelserna. Som så många män på den tiden var han mer närvarande på jobbet än hemma. Men jag blev inspirerad av hans arbete, att man kunde ägna jobbet åt att försöka skapa något gott. Så det har jag också haft som ledstjärna i mitt arbetsliv.

Nasenius arbetade från 1950 vid Stockholms socialförvaltning, först som assistent och senare i olika kvalificerade roller, bland annat som psykolog, sekreterare och socialinspektör. Under denna period etablerade han sig som en engagerad förespråkare för en mer rättighetsbaserad och human socialvård, särskilt när det gällde ekonomiskt bistånd.

År 1968 rekryterades han till Socialdepartementet, där han kom att arbeta fram till 1983, först som departementssekreterare och senare som kansliråd. Han fick en central roll i den omfattande översynen av den svenska sociala vårdlagstiftningen och var huvudsekreterare i Socialutredningen mellan 1969 och 1977.

Han deltog också som expert eller sakkunnig i flera statliga utredningar, däribland Åtalsrättskommittén, Socialpolitiska bidragsutredningen, Socialpolitiska samordningsutredningen, Socialdatautredningen och Socialberedningen.

Jan Nasenius blev särskilt känd för sitt arbete med socialtjänstlagen, en reform som innebar ett tydligt brott med tidigare tiders mer kontrollerande och förmyndaraktiga socialvård. Reformen betonade i stället principer som demokrati, jämlikhet, solidaritet och individens rätt till stöd.

Som huvudsekreterare i Socialutredningen arbetade Nasenius under mer än ett decennium med att analysera, formulera och utveckla lagens innehåll. Han bidrog till att ge socialtjänsten en tydligare roll som samhällets stöd för människor med sociala svårigheter och betonade vikten av att se individens behov i ett samhälleligt sammanhang.

Nasenius förespråkade särskilt utvecklingen av ekonomiskt bistånd som en social rättighet och arbetade för införandet av ett särskilt socialförsörjningstillägg, en reform som dock inte kom att ingå i den slutliga lagstiftningen. Han betonade också socialtjänstens roll i samhällsplaneringen, där sociala perspektiv skulle bidra till att förebygga problem snarare än enbart hantera dem i efterhand.

Nasenius förenade teoretisk kunskap med praktisk erfarenhet från socialt arbete. Han såg socialtjänsten som ett redskap för att stärka individers möjligheter och motverka sociala orättvisor. Enligt hans synsätt skulle socialtjänsten inte främst kontrollera människor utan stödja dem, och samhället hade ett ansvar att skapa förutsättningar för trygghet och delaktighet.

Han var också medveten om de utmaningar som reformen innebar, såsom skillnader i resurser och organisation mellan kommuner samt behovet av utbildad personal. Samtidigt framhöll han att socialtjänstlagen som ramlag gav möjlighet till anpassning efter lokala förhållanden och förändrade samhällsvillkor.

Förutom sitt yrkesmässiga engagemang beskrivs Nasenius som en person med ett stort kontaktnät och starkt personligt engagemang i sociala frågor. Han upprätthöll kontakter både inom och utanför Sverige och var uppskattad för sin förmåga att förena professionellt arbete med personliga relationer.

Nasenius fortsatte att följa och delta i den socialpolitiska debatten även under sin sista tid. Hans arbete har haft varaktig betydelse för utvecklingen av svensk socialpolitik, särskilt genom hans insatser i utformningen av socialtjänstlagen och dess grundläggande principer.

– Pappa brann för att skapa ett rättvisare samhälle. Det ägnade han hela sitt arbetsliv åt. Han var en ideolog och visionär, säger Catharina.

Jan Nasenius är gravsatt på Skogskyrkogården i Stockholm.

Från fattigvård till modern socialtjänst
Den svenska socialtjänsten har utvecklats från enkel fattigvård till en viktig del av välfärdsstaten. Före 1800-talet låg ansvaret för fattiga främst på kyrkan och lokalsamhället. Hjälpen var begränsad och ofta förknippad med skam, och fattigdom sågs som individens eget ansvar.

Under 1800-talet förändrades samhället genom industrialiseringen. Fler människor hamnade i fattigdom, och staten började införa lagar för att organisera fattigvården. Trots detta var hjälpen strikt och fungerade mest som en sista utväg.

Under 1900-talet växte välfärdsstaten fram, och staten tog större ansvar för människors trygghet genom reformer som pensioner och barnskydd. Efter andra världskriget utvecklades socialt arbete till ett yrke, och fokus flyttades från kontroll till stöd.

En viktig förändring kom 1982 med socialtjänstlagen, som betonade individens rätt till stöd och självbestämmande. Idag arbetar socialtjänsten för att ge hjälp, skydd och trygghet, och bygger på principen att alla människor har rätt till stöd vid behov.