VM gör Sverige till ett vi …

Välkommen ljumma nätter, öppna krogar och blågula drömmar. Fotbolls-VM i USA ser ut att bli det mest politiska mästerskapet hittills – men också några veckor då Sverige faktiskt håller ihop.

När Viktor Gyökeres forcerade in segermålet mot Polen på nationalarenan för ett par månader sedan var det så mycket mer än en vunnen fotbollsmatch, en vunnen VM-biljett. I samma veva som slutsignalen gick signerades det gränslösa kontraktet mellan svenska folket och drömmen om en sådan där oförglömlig sommar, trots att vi har sprungit tusen mil så kommer vi springa tusen till.

Precis allt har ju redan dissekerats om VM 1994 – precis allt. Men jämförelserna kommer prägla vår kollektiva uppladdning nu när premiären bara är ett par veckor bort. Mina minnen från VM 1994 är i princip obefintliga utöver att vi fick den sista elplatsen på en husvagnssemester, och att mamma och pappa i bilen skrattade åt att den fotbollsintresserade herren bakom oss i kön hänvisades till nudistbadet där någon match, tror kvartsfinalen mot Rumänien, skulle visas på storbildsskärm. Men alltså lilla Sverige – trea i VM. Det gör vi aldrig om såklart.

Jag har en komplex relation till sporten fotboll. Konsumerade precis allt mellan andra halvan av 1990-talet fram tills för en sisådär tio år sedan – precis allt. Laguppställningar, tränare, vilka som gjorde målen i helgens Bundesliga-omgång, tröjreklamer. Historik. Sedan blev jag sviken när världsfotbollen började sälja själ till storkapitalet, visserligen har de fått riktigt bra betalt men för mycket autenticitet har i min bok gått förlorat. Jag ser Allsvenskan (när Hammarby vinner, alltså sällan), men Premier League, El Clásico eller ens Champions League blir det inte ens en ruta av numera.

Men det går inte att förbättra sin landslagstrupp med oljepengar eller amerikanska hedgefonder – ännu, även fast FIFA känns lika korrupt som valfritt land på bottenlistan över demokrati-index.

Och för egen del så är sommarminnen relaterade till det svenska landslaget i fotboll några av de starkaste jag har. Upp i arla gryning för att se Henri Camara göra två mål och skjuta bort Sverige från en turnering som kändes ganska öppen 2002, Zlatans klack mot Italien i ett överfullt vardagsrum på Timmermansgatan 2004 – och förlusten i straffrysaren mot Nederländerna på Blockgatan bara någon vecka senare, Fredrik Ljungbergs sena avgörande mot Paraguay Berlin 2006 i kvarterslokalen på Fjärilsgatan. Starka känslor, viktiga mål, stor delad glädje vid vinst och enorm tomhet vid förlust. Något bara sport kan erbjuda.

Jag vet att jag inte pratar för mig själv utan för hela mitt kompisgäng med omnejd när jag konstaterar att den senaste VM-sommaren för svensk del 2018 var den sämsta någonsin, det var av personliga skäl omöjligt att glädjas åt att det gick så bra som en kvartsfinal mot England. Så sommarens turnering kan avnjutas i ett helt annat mentalt tillstånd.

Mästerskap ska inte tas för givet. I min tidiga journalistambition var jag med i ett panelprogram på Sveriges Radio och konstaterade lagom upproriskt inför Sydafrika-VM 2010 att det var skönt att Sverige inte var med så att man kunde koppla bort känslorna och bara njuta av fotbollen, och även fast senaste VM 2022 var mysigt mitt i vintern med väldigt underhållande matcher är det så klart att det är en annan grej att vi faktiskt är med. För nu är vi med igen! Det är visserligen Uzbekistan, Kap Verde, Jordanien, Haiti och Curaçao också så just VM-platsen i sig är ju i dessa FIFA-kommersialiserade tidevarv ingen kvalitetsmarkör i sig – men allt kan hända.

Den femtonde juni 04,00 vår tid spelar Sverige VM-premiär i Monterrey, Mexiko, men redan nu är VM-febern hög. Hur ska vi stoppa motståndarnas största stjärnor? Hur får vi ut mest av Alexander Isak? Hur väljer Graham Potter att balansera sitt mittfält?

Att allt dessutom briserar i USA adderar utifrån alla – precis alla – aspekter. Det blir inte bara presspel, VAR och 4–3-3, förbered er på geopolitiska diskussioner och säkerhetspolitiska ansatser. Att fotboll och politik inte hör ihop tycker ju främst de som verkar inom fotbollen – och jag gissar att det är en debatt som inte längre kommer att vara en debatt efter sommarens turnering.

Jag kommer att plugga startelvor, spelorter, förutsättningar och vårt land kommer att sluta upp kring den blågula tröjan. Inga motsättningar. Gemensamma fiender i Tunisien, Nederländerna och Japan. Nationell enighet. Social vapenvila. Fram tills dess att valrörelsen drar igång på allvar.

Vilka som vinner? Jag tror Brasilien, samtidigt kan allt precis allt hända.