Aktiva Seniorer i Köping besökte Karmansbo Bruksmiljö

Vår guide, Ulla Eriksson, tog emot och bjöd in oss till Ida och Gustav Melins lägenhet, belägen i ”Långa raden”. Huset hade 13 smedlägenheter på ett rum och kök. Lägenheten var enkelt inredd och saknade alla moderna bekvämligheter såsom el, rinnande vatten och toalett. Bara smeder bodde i huset. De ansågs som lite ”förmer” än övriga som arbetade i smedjan. Smederna arbetade i 6-timmarsskift, 6 timmar arbete 6 timmar ledigt, från söndag kväll till lördag kväll. På söndagen gick man i kyrkan.

Smederna var klädda i långa vita smedskjortor i linne som skydd mot värmen och gnistorna. Arbetet var hårt, tungt och smutsigt. I veckorna sov Gustav i kökssoffan då man badade först på lördagen då arbetsveckan var slut.

Ensamstående smeder bodde i drängstugan där man sov flera i samma rum. En smedhustrus arbetsdag var också fylld av göromål. Smederna hade rast varannan timme. Då skulle det serveras mat och kaffe. Hustrun hade ansvar för hushållet och barnen. Ofta var det ett tungt arbete. Smedskjortorna skulle tvättas, maten lagas, huset hållas rent, kläder tvättas och lagas, mattor och annat vävas, barnen fostras, med mera, med mera.

Smedens lön bestod av hyran, poletter som berättigade till mejeriprodukter såsom smör, grädde, söt mjölk och skummjölk plus lite pengar. Ida och Gustav hade två barn men ofta var familjerna betydligt större.

Efter Ullas intressanta visning och information om ”smedlivet” för drygt 100 år sedan blev vi visade till kolhuset. Där väntade kaffe och jättegoda räksmörgåsar. När hungern var stillad gick vi ner till smedjan.

Där väntade Tommy ”Tompa” Berglund på oss. Han gav oss en god inblick i arbetet i smedjan. Cirka 70 personer arbetade i smedjan, ungefär 35 stycken samtidigt. Arbetet var tungt, varmt och smutsigt. Ljudnivån var hög. Tompa, kunnig entusiast, guidade oss igenom tillverkningsprocessen av stångjärnet. På kolslädarna/kolryssarna fraktades det viktiga kolet som behövdes i lancashireugnarna. Kolet vaskades för att få bort föroreningar så att järnet skulle hålla god kvalitet. Tackjärnet hettades upp till ca 1200 grader för att rensa bort kol och göra järnet smidbart. När tillverkningen var som störst producerade man cirka 5 000 ton per år.

En del av de maskiner som användes vid tillverkningen har restaurerats. Vattenhjulet har rekonstruerats och mumblingshammaren är nästa renoveringsprojekt. Vår guide kryddade den ganska ”tekniska” informationen med anekdoter från olika tillfällen i brukets historia. Karmansbo bruks verksamhet finns dokumenterat från 1600-talet men går längre tillbaks än så. Smedjan var i drift till 1958.

Efter omfattande renoveringar invigdes herrgården och smedjan 1985 av dåvarande Volvochefen P G Gyllenhammar. 2013 utsågs smedjan till byggnadsminne. 2022 utsågs Karmansbo Bruksmiljö till Årets Arbetslivsmuseum. Hösten 2025 var TV 4:as ”Allt för Sverige” i Karmansbo och deltagarna fick då tillverka en ”karmansbonyckel”, en ölöppnare. Fungerade den fick de ölen. Varje år, den första lördagen i juli, anordnas Järnets dag. Då drar man igång maskinerna och tänder ugnarna och besökarna får se se hur tillverkningen gick till.

Ett stort tack till våra kunniga och duktiga guider och fikaanvariga. Det var ett mycket intressant besök och personligen är jag sugen på att besöka Karmansbo den 3 juli 2027, på Järnets dag.

Text och bild: Lena Hedberg

---

Det här är en insänd artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna.

Vill du skriva till vår insändarsida? Skicka din text till insant@magazin24.se. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.