Veckans skivtips

Förra veckan la jag ett fokus på rock, med en lös benämning på vad som är rock, den här veckan ryter vi ifrån och kör på argare musik, utan att vara specifika med någon genre, men om du gillar tyngre musik så är det här en bra lista.  Min ”grej” med den här sortens musik är intron, ett riktigt bra intro kan få mig att vilja lyssna på en låt som egentligen inte är så speciellt bra, men nog om det. Vi börjar återigen i Sverige.

Feared – Vinter (Sverige/USA, 2013)
Finns på Spotify, klicka här för att lyssna.

Ett band jag upptäckte av en slump när en bekant hade på sig en av deras t-shirts när han jobbade på Swedishmerch, jag gillade designen på t-shirten och kollade upp bandet och deras dåvarande Furor Incarnatus, och gillade det omedelbart. Kort därefter släpper bandet singeln Erased från deras kommande skiva Vinter, och min inre hype börjar byggas upp.

Skivan är riktigt förbannad, välproducerad och massiv. Varje låt känns individuell men enhetlig. Jag älskar rytmiken. Mario (Santos Ramos) har en riktigt brutal röst i sitt growl och Ola Englund är en skicklig gitarrist och låtskrivare.

Spår att spänna öronen lite extra vid:
Min favoritlåt på skivan Mass Destruction, definierar verkligen vad jag skulle vilja göra om jag skulle börja spela den här sortens musik, det är en riktig koloss som mosar på fullständigt utan en massa onödiga krusiduller.

The Dillinger Escape Plan – One of us is the killer (USA, 2013)
Finns på Spotify, klicka här för att lyssna.

Taktgalningarna i Morris Plains-baserade The Dillinger Escape Plan släppte 2013 vad som jag personligen tycker var en av de bästa skivorna för hela året, och en bit in i 2014 också. Det går rykten om att bandet följer en avancerad kod för vilken taktart de ska ha på ett givet ställe, vad den skulle kunna vara vet jag inte, jag vet att jag gillar dem, och den här skivan.

Spår att spänna öronen lite extra vid:

Nothings Funny, en med TDEP’s mått mätt, lugn och rak låt. Men med en fantastisk text och sånginsats av Greg Puciato. Och jag kan inte skriva den här listan utan att ta med titelspåret One of us is the Killer, många fans tycker att det är en smörlåt som de skickar ut som singel för att tillfredsställa massorna, men jag kan inte hålla med om det. Det är en fruktansvärt bra balladliknande låt (på deras eget sätt) som är välskriven och dynamisk.

Hacride – Lazarus (Frankrike, 2009)
Finns på Spotify, klicka här för att lyssna.

Fransk dödsmetall, helt fantastiskt bra. De har släppt en skiva efter denna 2013’s Back to where you’ve never been, men den kan jag inte uttala mig om i skrivande stund eftersom jag ännu inte har lyssnat igenom den spår för spår.

Skivan innehåller bara sju spår, men genomsnittstiden ligger på nästan 8:30 minuter, så det jämnar väl ut sig, inledningsspåret To walk among them ligger på 15.03 till exempel. Så långa (om man jämför med Schlagerns -3.00m) låtar, blir inte det tjatigt? Nej inte ens lite, det är snarare så att om låtarna hade vart kortare, så hade det saknats saker.

Det är en riktigt tung skiva med hårda riff och bra rytmik, musiker som är skickliga ända från inne i benmärgen.

Spår att spänna öronen lite extra vid:

Act of God: Återigen, låten har ett intro med ett huvudriff som heter duga, som dessutom kommer åter vid flera ställen i låten. Vokalisten Louis Roux har en röst som nästan väcker mardrömmar, på ett bra sätt.

Phenomenon: Riktigt bra instrumental låt som inspirerar mig massor, jag kan se hur en armé får sorgsna nyheter under introt, och när de går över till att dista gitarrerna och låten börjar så ser jag armén rustar upp för att gå ut i strid. Men det är nog bara min fantasi som skenar iväg, oavsett så är det en helt fantastisk låt att sätta på sig lurarna och bara blunda till.

Vi stannar i Frankrike en stund till och lägger in en bubblare, ett spår från bandet Gojira’s skiva From mars to Sirius (2005), nämligen Backbone. Jag älskar introt till den här låten, köttigt galloperande som gör att mina fingrar får svårt att låta bli att vilja spela själv.

För övrigt: när jag börjar skriva den här listan så lyssnar jag på Miriam Bryants tolkning av Ett sista glas från Så mycket bättre, i ren kontrast.