Oljan vägrar ta slut

Som en utdragen skiljsmässa har min relation med olja varit för jag har sedan oljekrisen 1973 gått och väntat att nu är det över. 

Då när det var oljekris kostade olja 100 dollar per fat – idag över 40 år senare kostar den mindre än på decennier i reella pengar.
Expressen, Aftonbladet och Folket hade krigsrubriker under 1970-talet med att oljan skulle ta slut.

Det var bara några år tills det inte längre fanns någon olja och vi skulle få köpa björkved på OK till våra gengasbilar och en treväxlad orangefärgad Crescentcykel skulle få ett mirakulöst andrahandsvärde.
Vi var predestinerade att kastas tillbaka till 1800-talet när oljan tog slut och skulle få stå och vänta på Bernshammars station medan ett återupplivat KUJ-tåg skulle fylla på vatten och ved i Karmansbo för att transportera oss till Köping i en hastighet som tre pensionärer med stavar uppnår.

Alla var vi övertygade att oljan skulle ta slut och det roliga var över. Sedan kom 1980-talet.

Min första bil var en vit Volvo 142:a med registreringsnumret AZZ 401, jag har rätt bra minne för meningslösa detaljer och från detta har jag gjort en karriär, och så fort farsan gett en äldre herre 2 800 kronor och jag fått nycklarna drogs det upp planer för att köra bil.
Nu skulle det j-klar köras bil – innan oljan tog slut och man var åter på Crescentsadeln.

I ett julidygn drog jag i ett svep Kolsva – Umeå – Hoting – Ljusdal – Avesta och åter till Hedströmmens pärla.
Bensinen kostade 2:71 litern.
Det var värt varenda öre.
Att det var en julidag vet jag för jag körde in i Hälsingehambon i 120 km i timmen, ett hav av polis och folkdräkter, för vilken normal människa räknar med att hundratals nyktra människor dansar på en riksväg klockan 8 på morgonen mitt på skogen?

Väl åter på samhället kunde jag andas ut.
Nu kunde oljan ta slut. Jag var redo. Mitt inre hade försonats med tanken att plötsligt en dag fanns det inget mer i pumparna.

IC i Kolsva, kalla det för OK om ni vill vara moderna, kunde återgå till att vara pressbyråkiosk och telefonstation.
Oljan var ett minne blott.
Men så blev det inte.
Oljan vägrar ta slut.

Det bara fortsätter och det blir till en utdragen skiljsmässa där vi vet vart det barkar men inget avgörande sker som i ett andligt moratorium.

Idag är det 2015.
Bensinpriset vid pumpen är i det närmaste stabilt sedan 30 år i fast penningvärde. Det finns hur mycket olja som helst – fortfarande.
På 1970-talet firade man jul hos släkten i Eskilstuna och om man ville verkligen slå på stort julhandla på Wessels Stormarknad i Örebro.
Jag har faktiskt kvar min treväxlade orangefärgade Crescent i väntan på att det äntligen, jag bara säger äntligen tar slut, och det är över.
Men det bara fortsätter. Idag flyger man till Thailand över julen och flyger i 800 kilometers fart i över tio timmar framdrivna av två trummor där det sprutas konstant flygfotogen. Hela befolkningen åker mer bil och flyger mer än någonsin.
Hur länge ska vi få vänta på att det äntligen sker – att oljan tar slut?
Är inte över 40 år länge nog?
Därför vill jag inte höra mer om att oljan tar slut. Jag har väntat länge nog.