Socialdemokrati – pappersarbetare eller papperslösa?

KRÖNIKA ”Jag är inte socialdemokrat”, så börjar Jan Kallbergs senaste krönika där han ifrågasätter hur framtidens socialdemokrati ska se ut.

Jag är inte socialdemokrat, vilket är en fördel för ställer man den här frågan som partimedlem blir det säkert krav på stegling och officiell avbön. Traditionell socialdemokrati började som Ronny Ambjörnssons bok ”Den skötsamme arbetaren” klassiskt beskriver som en rörelse som eftersträvande ordning och reda, hårt arbete skulle ersättas rättvist, ingen skulle få något gratis och socialdemokrati skulle genom bildning, utbildning och ansvar göra sig samhällsdugligt. Det konceptet fungerade och efter ett trettiotal år hade socialdemokratin vuxit från rabulister på Hakberget till Sveriges största parti. Sedan går det femtio år från 1920-talet till 1970-talet där socialdemokratin med lutheransk frenesi sätter likhetstecken med någon som arbetar hårt och inte skor sig på andra är en god medborgare. Nu kommer problemet ­ jag förstår inte hur socialdemokratin på sikt skall överleva och hålla ihop när ena delen av partiet lever i den traditionella socialdemokratin och den andra hälften appellerar till dem som ser socialdemokratin som en garant för ett bekymmerslöst liv på andras bekostnad. Detta är särskilt uppenbart i traditionella

industriorter med hög invandring av grupper som visat sig ta längre tid att nå arbetsmarknaden som Borlänge och Katrineholm. Så när invandrargrupper som inte har nått halv sysselsättningsgrad efter nära ett decennium, trots miljardinsatser i samhället, röstar i
högre utsträckning på socialdemokratin än LO-arbetare som tycker att man är en lök för man drar benen efter sig på jobbet innebär det för mig att socialdemokratin har bytt identitet. Att bidragsberoende grupper röstar på socialdemokratin är lika naturligt som
att kapitalägare röstar på Moderaterna ­ var och en röstar på den som appellerar mest. Så då kommer frågan ­vad är en socialdemokrat?

För mig som utomstående betraktare verkar socialdemokratin projicera helt två olika bilder av vad en socialdemokrati är. Jag är född i Kolsva, med en Brantingstaty på andra sidan av gatan, så jag förstår socialdemokratisk elementa men socialdemokratisk solidaritet, i
dess traditionella mening, har aldrig varit att ge arbetsföra fri livslång försörjning på andras bekostnad. Det är varit en del av den socialdemokratiska identiteten, det moraliska övertaget som gav regeringsmakten för snart hundra år sedan, att man arbetar hårt,
gör rätt för sig och det är biljetten det sociala förmånspaketen som är frukten av arbete. Nu appellerar socialdemokratin i motsatt riktning – med socialdemokraterna behöver du inte arbeta utan du kan få bidrag så du klarar dig ändå och att inte göra något är lika
hedervärt.

Jag inser att det är ett känsligt ämne man jag förstår inte hur socialdemokraterna på sikt skall kunna hålla ihop sin identitet. Klarar man inte det så halveras partiet, vilket inte är så
internationellt avvikande där sedvanliga socialdemokratiska partier börjar söka sig mot 20 % nivåer. Så jag säger som Knäckehäxan ­sluta jiddra, börja trolla ­ vad är framtidens socialdemokrati?